Inför helgen

När man huvudsakligen jobbar veckoslut så blir livsrytmen en aning annorlunda mot omgivningens. Tisdag för andra är början av veckan. För mig är det slutet på min helg. Nu kommer planeringen inför veckans spelningar. På torsdag blir det Idioterne, svensk-spansk trio med rötterna i hardcore men med svängigare uttryck. Har lyssnat en hel del på myspace, och första singeln Jive är definitivt det mest tillgängliga spåret, men genomgående låter det riktigt intressant.

Jag skulle gärna ha klistrat in videon, men Blogger bråkar och istället för att lägga koden i inlägget så hamnar den allra längst ner i webbläsarfönstret (eeeeeh?). Så jag får vackert nöja mig med att länka, verkar det som. Här ligger videon.

I väntans tider...

Så roligt ska vi i och för sig inte ha det. Jag väntar på att min mat ska bli färdig. Föga kreativt. Såhär på söndagskvällen finns det inte mycket motivation att leta musik, så jag lyssnar på Deine Lakaiens liveskiva med Frankfurts filharmoniorkester, 20 Years of Electronic Avantgarde. Här hittar vi Horns kompositioner i den kostym som passar många av dem bäst; den ståtliga (uppenbarligen). Även om man i vissa versioner, som Mirror Men, tar i i överkant blir Lakaiens darkwaveballader till klassiska mästerverk under Horns vakande öga. Som alltid blir i och för sig Veljanov lite väl efter en stund (läs: hela dubbeln), så det är en genomlyssning som gäller. Sedan blir det lite punk för att rensa hjärnan.

Battle

Det känns lite som att sluta cirkeln att återigen skriva om ett kommande album från Patrick Wolf. Inte för att jag varit speciellt bra på att uppdatera eller på koherens i allmänhet, det är redan konstaterat, men ändå. Battle släpps i vår och ständige kameleonten (både estetiskt och musikaliskt) Wolf har nu lagt upp första singeln Vulture på sitt myspace. Första intrycket är poppigare än tidigare, men det sa jag väl i och för sig om The Magic Position också. Till slut visade det sig ändå finnas en hel del skit att gräva upp.

Because I like them dark.

If the kids are united

Jag glömde nästan där i upphetsningen. Ikväll spelar resterna av det band som en gång var Sham 69 på mitt jobb. Jag kommer förmodligen var alltför upptagen med att servera punkis och rockers alike för att ha tid med att titta närmare på spektaklet. Men det blir väl ännu en pinsam historia i stil med Rudi Protrudis botox för några veckor sedan. Mycket jobb också, förmodligen. Punkis dricker mycket öl.

Jag kommer ihåg att jag såg Hersham Boys-skivan bland mammas vinyler, men aldrig spelade den för att jag tyckte att omslaget var så gräsligt. Jag föredrog Bowie.

Hurry up Harry! We're going down the pub!

Manafon

SamadhiSound har just annonserat att ett nytt album från David Sylvian kommer att se ljuset inom en väldigt snar framtid! Som vanligt också späckat med en massa intressanta gästartister. Manafon, som skivan heter, har inget släppdatum än, men det kommer nog snart. Can't wait, även om jag måste. David Sylvian är den enda artist som orsakat mig relationsbråk och separation, då jag valde hans turné utöver min dåvarande pojkvän (ja, det var väl lika bra). Det finns inga ord för förväntningarna.

Är det kärlek eller bara Paris, förlåt, Sydney?

Ja, det var väl inget nytt att jag har fel ganska ofta. Åtminstone när det gäller mina musikaliska fördomar. Till att börja med kände jag en instinktiv motvilja mot Karin Dreijer Anderssons soloprojekt som Fever Ray, speciellt när någon sa att det lät som äldre The Knife-material. Read my lips when I say "Uäh". Men det gör det inte. Bra mycket mörkare, mer kompakt och mindre nervpåfrestande. Singlarna funkar hos mig iallafall, album har jag inte tagit mig igenom i sin helhet än.

På en helt annan front så har ett par nya remixer av Empire of the Sun krypit fram. Min favorit just nu är Sam La Mores variant på We Are The People. Finns att höra på till exempel Pasta Primavera eller på La Mores egna myspace.

Arisca

Puh. Då börjar allt om igen, då. En lång, lång helg har det varit. Vi har mycket spelningar på jobbet just nu, så det blir långa pass. I fredags var det dubbelpass med metal, tur att man var förutseende och tog med sig öronproppar, för det fanns ingen nåd där.. 

Helgens definitiva höjdpunkt var Arisca, mer eller mindre ny formation av fyra erfarna musiker, här på hemmaplan. Trots relativt få tidigare konserter och utan överdrivet mycket publicitet fylldes lokalen, och det blev mycket tydligt varför. Arisca, under ledning av Aída Ortíz, har utvecklats från burkig ekorrepunk till mer klassisk rock'n'roll, även om punknerven fortfarande finns kvar där i bakgrunden. Jag har ingen lust att göra långa utbroderingar om soundet, för det är i slutändan varken mer eller mindre än vad Aída själv säger; "Estáis preparados para el rock'n'roll?". Fantastisk spelning.

Begone Dull Care

 Nya Junior Boys-skivan landade i promotionhögen för ett tag sedan. Jag, som varit besatt av både Last Exit och So This is Goodbye, lyssnar med kluvet hjärta. Första låten, Parallel Lines, är grym, men vad händer sedan? Work gillas i och för sig också, men sen känns det som att skivan bara glider iväg i tomma intet.. Fast så kände man väl inför Last Exit också, vill jag minnas. Så kanske...

Hole to Feed

Hann inte riktigt med att komma tillbaka häromdagen, insåg att jag hade exakt en timme på mig att hinna till banken (att vara bankanställd i Spanien måste vara bland det softaste som finns; du jobbar mellan 9 och 14.30, sen är det bara att gå hem och sova siesta, och som bonus kan du känna dig fri att skälla på "dumma utlänningar" som "inte vet hur man gör").

Hursomhelst. Sounds of the Universe känns som en logisk uppföljare till Playing the Angel, om man ska utgå från de tre spår jag vid det här laget har hört. Playing the Angel var en högst positiv överraskning efter såsiga Exciter. För min del spelar det ingen roll om Martin och Dave knappt kan vistas i samma rum om det inte är absolut nödvändigt. Förmodligen har de själva insett lika mycket som alla andra att det är det här de gör. Visserligen finns det ju knappast några ekonomiska behov av det vid det här laget, men vad ska man annars ta sig till? Bekräftelsebehov lika mycket som något annat. Och om Depeche kan fortsätta att ploppa ur sig kvalitetsskivor, så, all respekt till dem.

Det i min åsikt starkaste spåret på Playing the Angel var John the Revelator, och det är också lite ifrån den ljudbilden man verkar ha utgått för Sounds of the Universe, om även inte fullt lika högljutt och påträngande. Come Back minner närmast on Nothing's Impossible, samma brusande, lågfrekventa mörker. Hole to Feed å sin sida är något mer uptempo, men utan att bli en klassisk pop-Depeche-singel. Utmärkande för båda låtarna är kanske mest det genomgående bakgrundsoväsendet, som också gjorde sig hört på Playing the Angel. Ja, såhär i förväg kan man nog säga värdig och logisk uppföljare. Vi får väl se hur det ter sig.

Mer från Sounds of the Universe

Och så har man på avvägar kommit över ett par spår till från nya Depeche-skivan. Återkommer med omdöme lite senare, när jag har recenserat nya Client, Command.

Hardships

Det här med quirky pop brukar väl egentligen inte vara min grej. Men bredda sig gör man ju gärna.  Och förmodligen är jag ganska långt efter med den här postningen, men jag fortsätter (mycket kreativt) att skylla allt på sex månader utan internet. Det tar tid att komma ikapp, y'all.

Det har hursomhelst varit ett veckoslut fyllt av rock'n'roll i alla dess former och färger. Jag var ledig en lördag för första gången på x antal månader så det gick ju som det gick. Vi var och såg gubbjävlarna i Fuzztones på Copera, klassisk garage komplett med överjävligt fula tatueringar, leopardkroppsstrumpa och botox. Ganska segt till en början med lyfte det en aning mot slutet, mycket på grund av tacksamma covers (främst Sonics, men också ett litet memorandum över Lux Interior och Ron Asheton, förstås via Cramps och Stooges). Sen går ju hits som Cinderella av sig själva.

Efter detta ölstampade drog karnevalen vidare till Tornado och till sist Great Googa Mooga på Boogaclub. Kan bara konstatera att jag behövde vara ledig. Befinna sig på andra sidan. 

Men ja, popen var det ja. Mitt i genomgång av diverse promos dök remixerna på Jenny Wilsons The Wooden Chair upp, och de fullkomligt äger mig. Allra mest Peter Vistis dito. Visserligen känns det bekant, förmodligen har jag läst någonstans att Jenny hade ett nytt album på gång, men jag visste inte att det redan är ute. Släpps idag. Måste köpa.

Kanske har jag fel...

Som bekant släpper Depeche Mode nytt album, deras tolfte (om jag har räkningen i ordning), i april. Strax efter det drar DM-maskinen igång igen och turnén Tour of the Universe ger sig ut på vägarna. I Sverige spelar gör de en exklusiv spelning på Arvikafestivalen och jag kommer dessutom att se dem ännu en gång en vecka senare här nere på sydligare breddgrader, närmare bestämt i Sevilla den 12/7. Perfekt födelsedagspresent.

Anyhow. Den som vill höra förstasingeln Wrong, kan nog göra det vid det här laget, om de vet vart de ska leta.

Peace out.

Producto

Nu när jag återfått min uppkoppling kunde jag äntligen utnyttja min invite till Spotify som legat där i min inbox jag vet inte hur länge (tack Jonas, förresten!). Förmodligen finns det fortfarande några funktioner som jag inte har full koll på, men snart så... Mer än den slumpade radion gillar jag artistsöket, via det har jag nästan kunnat lyssna på min skivsamling igen. Det var länge sedan jag såg mina skivor, och ärligt talat kommer jag inte riktigt ihåg vad jag har och inte har. 

Härom dagen kom Á farande med den nya grymma 12"-an som La URSS utan min vetskap redan fått ut på marknaden. Givetvis är de alltid bättre live, men det låter riktigt imponerande. Sjukt genomarbetat konvolut också, den teoretiska bildningen från till exempel Dead Kennedys märks tydligt på sina ställen, men det finns ju värre influenser. Hur som helst, just det dos punk jag behövde nu när våren börjar komma... Kolla deras myspace på länken ovan!

Foto av Ángel Lozano för GranadaLaNuit

Rock'n'roll Emergency

Ja. Herregud. Jag har inte postat något inlägg på ungefär hundra år. Men tänk om jag kan få ordning på det nu, när allt verkar ha återgått till att fungera. Med lite tur, och än mer, engagemang, så ja. Jag gillar ju att blogga, även om strukturen på det hela har förändrats under resans gång. Det gäller väl egentligen också hela bloggosfären i stort. Men okej, jag lovar inget (vem tror jag egentligen att jag pratar med? Åtta månaders död blogg=noll läsare.).

Sen var det ju det här med Lux Interior. Han avled på ett sjukhus i Kalifornien för en dryg vecka sedan av en hjärtåkomma. Jag skrev en ganska banal nekrolog på dsc över det. Som redan sagt där kom jag aldrig mig för att se Cramps live, så någon mer konkret minnesbild kommer aldrig att finnas. Men ändå. Cramps för mig var ett gäng freaks, väl medvetna om det och angelägna om att sprida budskapet vidare. Ständigt grävande i gammal träskrock och fetishobjekt, så tonar Lux och Ivy fram som lika mycket hamstrare som jag själv (fast de kom givetvis en bit längre). Urflippade men framförallt mänskliga. Därför var Cramps också ett av de bästa rockband jag träffat på, och ett av de få som kommer att följa med.

Counterfeit

Här sitter man "hemma" (ja, vad som mer exakt är hemma är ganska svårt att definiera nuförtiden) i det forna flickrummet komplett med trafikskada och efter X antal timmars slösurfande började jag känna mig rastlös. Så, "ja.. jag kanske skulle posta ett inlägg på bloggen... ett halvår senare!". Så det gör jag väl. Det var länge sedan jag insåg att jag inte skulle ha varken ork eller lust att driva bloggen så som jag ursprungligen tänkt. Ett tag tappade jag helt lusten att skriva om musik. Nu börjar jag få tillbaka den, på riktigt den här gången, och har också börjat känna av behovet att gå tillbaka till "min" nisch. Eller snarare, det som känns som min nisch just nu. Det gamla trygga svarta. Back to basics, så att säga.

Fortsätter att ockupera utrymme hemma hos mamma med vinyler. Inte för att de är överdrivet många, men tillräckligt för att störa, vad jag förstått. Var förbi Nostalgipalatset när vi var i Stockholm och plockade på mig lite ett och annat, bland annat ett "nytt" (NM) ex av Closer, ett par Depeche-tolvor, Banshees' Nocturne och The Glove-albumet. Helgens konflikt uppstod för övrigt när jag och sällskap simultant gick igenom en singelback och exakt samtidigt fick syn på Joy Divisions Transmission, på sjua alltså. Det höll på att bli lite fientligt och vi fick till slut singla slant om den. Jag förlorade förstås, vilket var lite surt.. men egentligen hade jag inte pengar att betala den med. Och jag får väl försöka trösta mig med att jag redan hade den på tolva...

Nu ska jag proppa i mig ännu mer penicillin och maxa min dos smärtstillande. My body is a cage..

Rösta på La Pajarraca!

Den 26:e februari offentliggörs programmet för årets Sonarfestival i Barcelona. I nuläget ser det inte ut som att jag kommer att kunna åka, så jag får väl nöja mig med att dregla.. som vanligt. Tills dess kan alla som känner sig manade knappa in http://www.myspace.com/eurovision2008 och rösta på La Pajarraca (under bokstaven L)