Rock'n'roll Emergency

Ja. Herregud. Jag har inte postat något inlägg på ungefär hundra år. Men tänk om jag kan få ordning på det nu, när allt verkar ha återgått till att fungera. Med lite tur, och än mer, engagemang, så ja. Jag gillar ju att blogga, även om strukturen på det hela har förändrats under resans gång. Det gäller väl egentligen också hela bloggosfären i stort. Men okej, jag lovar inget (vem tror jag egentligen att jag pratar med? Åtta månaders död blogg=noll läsare.).

Sen var det ju det här med Lux Interior. Han avled på ett sjukhus i Kalifornien för en dryg vecka sedan av en hjärtåkomma. Jag skrev en ganska banal nekrolog på dsc över det. Som redan sagt där kom jag aldrig mig för att se Cramps live, så någon mer konkret minnesbild kommer aldrig att finnas. Men ändå. Cramps för mig var ett gäng freaks, väl medvetna om det och angelägna om att sprida budskapet vidare. Ständigt grävande i gammal träskrock och fetishobjekt, så tonar Lux och Ivy fram som lika mycket hamstrare som jag själv (fast de kom givetvis en bit längre). Urflippade men framförallt mänskliga. Därför var Cramps också ett av de bästa rockband jag träffat på, och ett av de få som kommer att följa med.