Hardships

Det här med quirky pop brukar väl egentligen inte vara min grej. Men bredda sig gör man ju gärna.  Och förmodligen är jag ganska långt efter med den här postningen, men jag fortsätter (mycket kreativt) att skylla allt på sex månader utan internet. Det tar tid att komma ikapp, y'all.

Det har hursomhelst varit ett veckoslut fyllt av rock'n'roll i alla dess former och färger. Jag var ledig en lördag för första gången på x antal månader så det gick ju som det gick. Vi var och såg gubbjävlarna i Fuzztones på Copera, klassisk garage komplett med överjävligt fula tatueringar, leopardkroppsstrumpa och botox. Ganska segt till en början med lyfte det en aning mot slutet, mycket på grund av tacksamma covers (främst Sonics, men också ett litet memorandum över Lux Interior och Ron Asheton, förstås via Cramps och Stooges). Sen går ju hits som Cinderella av sig själva.

Efter detta ölstampade drog karnevalen vidare till Tornado och till sist Great Googa Mooga på Boogaclub. Kan bara konstatera att jag behövde vara ledig. Befinna sig på andra sidan. 

Men ja, popen var det ja. Mitt i genomgång av diverse promos dök remixerna på Jenny Wilsons The Wooden Chair upp, och de fullkomligt äger mig. Allra mest Peter Vistis dito. Visserligen känns det bekant, förmodligen har jag läst någonstans att Jenny hade ett nytt album på gång, men jag visste inte att det redan är ute. Släpps idag. Måste köpa.