Hann inte riktigt med att komma tillbaka häromdagen, insåg att jag hade exakt en timme på mig att hinna till banken (att vara bankanställd i Spanien måste vara bland det softaste som finns; du jobbar mellan 9 och 14.30, sen är det bara att gå hem och sova siesta, och som bonus kan du känna dig fri att skälla på "dumma utlänningar" som "inte vet hur man gör").
Hursomhelst. Sounds of the Universe känns som en logisk uppföljare till Playing the Angel, om man ska utgå från de tre spår jag vid det här laget har hört. Playing the Angel var en högst positiv överraskning efter såsiga Exciter. För min del spelar det ingen roll om Martin och Dave knappt kan vistas i samma rum om det inte är absolut nödvändigt. Förmodligen har de själva insett lika mycket som alla andra att det är det här de gör. Visserligen finns det ju knappast några ekonomiska behov av det vid det här laget, men vad ska man annars ta sig till? Bekräftelsebehov lika mycket som något annat. Och om Depeche kan fortsätta att ploppa ur sig kvalitetsskivor, så, all respekt till dem.
Det i min åsikt starkaste spåret på Playing the Angel var John the Revelator, och det är också lite ifrån den ljudbilden man verkar ha utgått för Sounds of the Universe, om även inte fullt lika högljutt och påträngande. Come Back minner närmast on Nothing's Impossible, samma brusande, lågfrekventa mörker. Hole to Feed å sin sida är något mer uptempo, men utan att bli en klassisk pop-Depeche-singel. Utmärkande för båda låtarna är kanske mest det genomgående bakgrundsoväsendet, som också gjorde sig hört på Playing the Angel. Ja, såhär i förväg kan man nog säga värdig och logisk uppföljare. Vi får väl se hur det ter sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar