licht und blindheit

Inför helgen

2009-03-17T11:23:00.002+01:00

När man huvudsakligen jobbar veckoslut så blir livsrytmen en aning annorlunda mot omgivningens. Tisdag för andra är början av veckan. För mig är det slutet på min helg. Nu kommer planeringen inför veckans spelningar. På torsdag blir det Idioterne, svensk-spansk trio med rötterna i hardcore men med svängigare uttryck. Har lyssnat en hel del på myspace, och första singeln Jive är definitivt det mest tillgängliga spåret, men genomgående låter det riktigt intressant.

Jag skulle gärna ha klistrat in videon, men Blogger bråkar och istället för att lägga koden i inlägget så hamnar den allra längst ner i webbläsarfönstret (eeeeeh?). Så jag får vackert nöja mig med att länka, verkar det som. Här ligger videon.

I väntans tider...

2009-03-15T21:36:00.003+01:00

Så roligt ska vi i och för sig inte ha det. Jag väntar på att min mat ska bli färdig. Föga kreativt. Såhär på söndagskvällen finns det inte mycket motivation att leta musik, så jag lyssnar på Deine Lakaiens liveskiva med Frankfurts filharmoniorkester, 20 Years of Electronic Avantgarde. Här hittar vi Horns kompositioner i den kostym som passar många av dem bäst; den ståtliga (uppenbarligen). Även om man i vissa versioner, som Mirror Men, tar i i överkant blir Lakaiens darkwaveballader till klassiska mästerverk under Horns vakande öga. Som alltid blir i och för sig Veljanov lite väl efter en stund (läs: hela dubbeln), så det är en genomlyssning som gäller. Sedan blir det lite punk för att rensa hjärnan.

Battle

2009-03-14T21:25:00.005+01:00

Det känns lite som att sluta cirkeln att återigen skriva om ett kommande album från Patrick Wolf. Inte för att jag varit speciellt bra på att uppdatera eller på koherens i allmänhet, det är redan konstaterat, men ändå. Battle släpps i vår och ständige kameleonten (både estetiskt och musikaliskt) Wolf har nu lagt upp första singeln Vulture på sitt myspace. Första intrycket är poppigare än tidigare, men det sa jag väl i och för sig om The Magic Position också. Till slut visade det sig ändå finnas en hel del skit att gräva upp.

Because I like them dark.

If the kids are united

2009-03-13T19:48:00.004+01:00

Jag glömde nästan där i upphetsningen. Ikväll spelar resterna av det band som en gång var Sham 69 på mitt jobb. Jag kommer förmodligen var alltför upptagen med att servera punkis och rockers alike för att ha tid med att titta närmare på spektaklet. Men det blir väl ännu en pinsam historia i stil med Rudi Protrudis botox för några veckor sedan. Mycket jobb också, förmodligen. Punkis dricker mycket öl.

Jag kommer ihåg att jag såg Hersham Boys-skivan bland mammas vinyler, men aldrig spelade den för att jag tyckte att omslaget var så gräsligt. Jag föredrog Bowie.

Hurry up Harry! We're going down the pub!

Manafon

2009-03-13T19:06:00.004+01:00

SamadhiSound har just annonserat att ett nytt album från David Sylvian kommer att se ljuset inom en väldigt snar framtid! Som vanligt också späckat med en massa intressanta gästartister. Manafon, som skivan heter, har inget släppdatum än, men det kommer nog snart. Can't wait, även om jag måste. David Sylvian är den enda artist som orsakat mig relationsbråk och separation, då jag valde hans turné utöver min dåvarande pojkvän (ja, det var väl lika bra). Det finns inga ord för förväntningarna.

Är det kärlek eller bara Paris, förlåt, Sydney?

2009-03-10T21:03:00.004+01:00

Ja, det var väl inget nytt att jag har fel ganska ofta. Åtminstone när det gäller mina musikaliska fördomar. Till att börja med kände jag en instinktiv motvilja mot Karin Dreijer Anderssons soloprojekt som Fever Ray, speciellt när någon sa att det lät som äldre The Knife-material. Read my lips when I say "Uäh". Men det gör det inte. Bra mycket mörkare, mer kompakt och mindre nervpåfrestande. Singlarna funkar hos mig iallafall, album har jag inte tagit mig igenom i sin helhet än.

På en helt annan front så har ett par nya remixer av Empire of the Sun krypit fram. Min favorit just nu är Sam La Mores variant på We Are The People. Finns att höra på till exempel Pasta Primavera eller på La Mores egna myspace.

Arisca

2009-03-09T19:39:00.007+01:00

Puh. Då börjar allt om igen, då. En lång, lång helg har det varit. Vi har mycket spelningar på jobbet just nu, så det blir långa pass. I fredags var det dubbelpass med metal, tur att man var förutseende och tog med sig öronproppar, för det fanns ingen nåd där..

Helgens definitiva höjdpunkt var Arisca, mer eller mindre ny formation av fyra erfarna musiker, här på hemmaplan. Trots relativt få tidigare konserter och utan överdrivet mycket publicitet fylldes lokalen, och det blev mycket tydligt varför. Arisca, under ledning av Aída Ortíz, har utvecklats från burkig ekorrepunk till mer klassisk rock'n'roll, även om punknerven fortfarande finns kvar där i bakgrunden. Jag har ingen lust att göra långa utbroderingar om soundet, för det är i slutändan varken mer eller mindre än vad Aída själv säger; "Estáis preparados para el rock'n'roll?". Fantastisk spelning.

Begone Dull Care

2009-03-05T13:07:00.004+01:00

Nya Junior Boys-skivan landade i promotionhögen för ett tag sedan. Jag, som varit besatt av både Last Exit och So This is Goodbye, lyssnar med kluvet hjärta. Första låten, Parallel Lines, är grym, men vad händer sedan? Work gillas i och för sig också, men sen känns det som att skivan bara glider iväg i tomma intet.. Fast så kände man väl inför Last Exit också, vill jag minnas. Så kanske...

Hole to Feed

2009-03-05T12:12:00.005+01:00

Hann inte riktigt med att komma tillbaka häromdagen, insåg att jag hade exakt en timme på mig att hinna till banken (att vara bankanställd i Spanien måste vara bland det softaste som finns; du jobbar mellan 9 och 14.30, sen är det bara att gå hem och sova siesta, och som bonus kan du känna dig fri att skälla på "dumma utlänningar" som "inte vet hur man gör").

Hursomhelst. Sounds of the Universe känns som en logisk uppföljare till Playing the Angel, om man ska utgå från de tre spår jag vid det här laget har hört. Playing the Angel var en högst positiv överraskning efter såsiga Exciter. För min del spelar det ingen roll om Martin och Dave knappt kan vistas i samma rum om det inte är absolut nödvändigt. Förmodligen har de själva insett lika mycket som alla andra att det är det här de gör. Visserligen finns det ju knappast några ekonomiska behov av det vid det här laget, men vad ska man annars ta sig till? Bekräftelsebehov lika mycket som något annat. Och om Depeche kan fortsätta att ploppa ur sig kvalitetsskivor, så, all respekt till dem.

Det i min åsikt starkaste spåret på Playing the Angel var John the Revelator, och det är också lite ifrån den ljudbilden man verkar ha utgått för Sounds of the Universe, om även inte fullt lika högljutt och påträngande. Come Back minner närmast on Nothing's Impossible, samma brusande, lågfrekventa mörker. Hole to Feed å sin sida är något mer uptempo, men utan att bli en klassisk pop-Depeche-singel. Utmärkande för båda låtarna är kanske mest det genomgående bakgrundsoväsendet, som också gjorde sig hört på Playing the Angel. Ja, såhär i förväg kan man nog säga värdig och logisk uppföljare. Vi får väl se hur det ter sig.

Mer från Sounds of the Universe

2009-03-03T11:50:00.002+01:00

Och så har man på avvägar kommit över ett par spår till från nya Depeche-skivan. Återkommer med omdöme lite senare, när jag har recenserat nya Client, Command.

Hardships

2009-03-02T21:16:00.006+01:00

Det här med quirky pop brukar väl egentligen inte vara min grej. Men bredda sig gör man ju gärna. Och förmodligen är jag ganska långt efter med den här postningen, men jag fortsätter (mycket kreativt) att skylla allt på sex månader utan internet. Det tar tid att komma ikapp, y'all.

Det har hursomhelst varit ett veckoslut fyllt av rock'n'roll i alla dess former och färger. Jag var ledig en lördag för första gången på x antal månader så det gick ju som det gick. Vi var och såg gubbjävlarna i Fuzztones på Copera, klassisk garage komplett med överjävligt fula tatueringar, leopardkroppsstrumpa och botox. Ganska segt till en början med lyfte det en aning mot slutet, mycket på grund av tacksamma covers (främst Sonics, men också ett litet memorandum över Lux Interior och Ron Asheton, förstås via Cramps och Stooges). Sen går ju hits som Cinderella av sig själva.

Efter detta ölstampade drog karnevalen vidare till Tornado och till sist Great Googa Mooga på Boogaclub. Kan bara konstatera att jag behövde vara ledig. Befinna sig på andra sidan.

Men ja, popen var det ja. Mitt i genomgång av diverse promos dök remixerna på Jenny Wilsons The Wooden Chair upp, och de fullkomligt äger mig. Allra mest Peter Vistis dito. Visserligen känns det bekant, förmodligen har jag läst någonstans att Jenny hade ett nytt album på gång, men jag visste inte att det redan är ute. Släpps idag. Måste köpa.

Kanske har jag fel...

2009-02-24T12:53:00.002+01:00

Som bekant släpper Depeche Mode nytt album, deras tolfte (om jag har räkningen i ordning), i april. Strax efter det drar DM-maskinen igång igen och turnén Tour of the Universe ger sig ut på vägarna. I Sverige spelar gör de en exklusiv spelning på Arvikafestivalen och jag kommer dessutom att se dem ännu en gång en vecka senare här nere på sydligare breddgrader, närmare bestämt i Sevilla den 12/7. Perfekt födelsedagspresent.

Anyhow. Den som vill höra förstasingeln Wrong, kan nog göra det vid det här laget, om de vet vart de ska leta.

Peace out.

Producto

2009-02-17T18:56:00.008+01:00

Nu när jag återfått min uppkoppling kunde jag äntligen utnyttja min invite till Spotify som legat där i min inbox jag vet inte hur länge (tack Jonas, förresten!). Förmodligen finns det fortfarande några funktioner som jag inte har full koll på, men snart så... Mer än den slumpade radion gillar jag artistsöket, via det har jag nästan kunnat lyssna på min skivsamling igen. Det var länge sedan jag såg mina skivor, och ärligt talat kommer jag inte riktigt ihåg vad jag har och inte har.

Härom dagen kom Á farande med den nya grymma 12"-an som La URSS utan min vetskap redan fått ut på marknaden. Givetvis är de alltid bättre live, men det låter riktigt imponerande. Sjukt genomarbetat konvolut också, den teoretiska bildningen från till exempel Dead Kennedys märks tydligt på sina ställen, men det finns ju värre influenser. Hur som helst, just det dos punk jag behövde nu när våren börjar komma... Kolla deras myspace på länken ovan!

Foto av Ángel Lozano för GranadaLaNuit

Rock'n'roll Emergency

2009-02-13T11:56:00.004+01:00

Ja. Herregud. Jag har inte postat något inlägg på ungefär hundra år. Men tänk om jag kan få ordning på det nu, när allt verkar ha återgått till att fungera. Med lite tur, och än mer, engagemang, så ja. Jag gillar ju att blogga, även om strukturen på det hela har förändrats under resans gång. Det gäller väl egentligen också hela bloggosfären i stort. Men okej, jag lovar inget (vem tror jag egentligen att jag pratar med? Åtta månaders död blogg=noll läsare.).

Sen var det ju det här med Lux Interior. Han avled på ett sjukhus i Kalifornien för en dryg vecka sedan av en hjärtåkomma. Jag skrev en ganska banal nekrolog på dsc över det. Som redan sagt där kom jag aldrig mig för att se Cramps live, så någon mer konkret minnesbild kommer aldrig att finnas. Men ändå. Cramps för mig var ett gäng freaks, väl medvetna om det och angelägna om att sprida budskapet vidare. Ständigt grävande i gammal träskrock och fetishobjekt, så tonar Lux och Ivy fram som lika mycket hamstrare som jag själv (fast de kom givetvis en bit längre). Urflippade men framförallt mänskliga. Därför var Cramps också ett av de bästa rockband jag träffat på, och ett av de få som kommer att följa med.

Counterfeit

2008-08-23T21:49:00.005+02:00

Här sitter man "hemma" (ja, vad som mer exakt är hemma är ganska svårt att definiera nuförtiden) i det forna flickrummet komplett med trafikskada och efter X antal timmars slösurfande började jag känna mig rastlös. Så, "ja.. jag kanske skulle posta ett inlägg på bloggen... ett halvår senare!". Så det gör jag väl. Det var länge sedan jag insåg att jag inte skulle ha varken ork eller lust att driva bloggen så som jag ursprungligen tänkt. Ett tag tappade jag helt lusten att skriva om musik. Nu börjar jag få tillbaka den, på riktigt den här gången, och har också börjat känna av behovet att gå tillbaka till "min" nisch. Eller snarare, det som känns som min nisch just nu. Det gamla trygga svarta. Back to basics, så att säga.

Fortsätter att ockupera utrymme hemma hos mamma med vinyler. Inte för att de är överdrivet många, men tillräckligt för att störa, vad jag förstått. Var förbi Nostalgipalatset när vi var i Stockholm och plockade på mig lite ett och annat, bland annat ett "nytt" (NM) ex av Closer, ett par Depeche-tolvor, Banshees' Nocturne och The Glove-albumet. Helgens konflikt uppstod för övrigt när jag och sällskap simultant gick igenom en singelback och exakt samtidigt fick syn på Joy Divisions Transmission, på sjua alltså. Det höll på att bli lite fientligt och vi fick till slut singla slant om den. Jag förlorade förstås, vilket var lite surt.. men egentligen hade jag inte pengar att betala den med. Och jag får väl försöka trösta mig med att jag redan hade den på tolva...

Nu ska jag proppa i mig ännu mer penicillin och maxa min dos smärtstillande. My body is a cage..

Rösta på La Pajarraca!

2008-02-20T13:59:00.002+01:00

Den 26:e februari offentliggörs programmet för årets Sonarfestival i Barcelona. I nuläget ser det inte ut som att jag kommer att kunna åka, så jag får väl nöja mig med att dregla.. som vanligt. Tills dess kan alla som känner sig manade knappa in http://www.myspace.com/eurovision2008 och rösta på La Pajarraca (under bokstaven L)

Sverige versus Spanien

2008-02-15T14:31:00.003+01:00

Efter två veckor (som passerat blixtsnabbt) pendlandes mellan Eskilstuna och Västerås har jag nu återigen landat i min lilla bunker i Albayzín. Bestämt mig har jag också gjort, men det tillkännages senare. Under minivistelsen i Sverige har jag som vanligt åkt runt som en idiot för att hinna träffa alla (och jag tror att det lyckades). Dessutom har jag kunnat konstatera följande:

1) Jamba är helt sjukt. Varför skulle jag vilja betala för att ha en ful, animerad brasa som bakgrundsbild i mobiltelefonen? "Bli varm och mysig, och kanske till och med romantisk med denna fantastiska brasa!"? Kom igen. Vilka är ni som betalar för det här? Kom ut så får vi ta ett snack.

2) På ICA-fronten intet nytt.

3) Det här med att tussa ihop sina kompisar kan vara riskabelt. I det här fallet lyckades de i princip helt själva med tussningen, men ändå. Eftersom det handlar om två av mina närmaste är det ändå lite oroligt.

4) Varför har Pressbyrån slutat sälja DJMag? Kom igen. Ni saluför tusen skabbiga metaltidningar samt Vice Vixen (inget ont om den, menar bara att den också bör anses som ganska nischad). Ge mig min tidning.

Jag hade tänkt blogga om sunkiga Kanal 5-populist-"dokumentären" Sexturisterna. Men nu vet jag inte. Avsnittet jag råkade se var från Venezuela. Och än en gång trycks myten om den lyckliga horan ner i halsen på tittarna. Dessutom med ett lite sådär osynligt kolonialperspektiv på det hela. Bordellens ägare var engelsman, och efter vad som visades i reportaget var majoriteten av kunderna engelsktalande, medans de prostituerade var venezolanskor. Hur de kommunicerade med varandra fick man aldrig veta, men det kanske å andra sidan inte är av intresse för någondera parten. Affärsidén för "hotellet" ifråga var att hyra ut "flickvänner". Männen valde en kvinna, varpå hon fick flytta in på hans rum. Om han inte var nöjd med hur hon "tog hand om honom" kunde han byta "flickvän" kommande dag. Bordellägaren beklagade sig över att kvinnorna inte brydde sig tillräckligt om sina kunder och hur jobbigt det var att leva bland så många av det motsatta könet, "för vi vet ju alla hur tjejer är". Du lever på att andra säljer sexuella tjänster? Tjejer är jobbiga?Jag skulle kunna fortsätta i evighet, men nöjer mig med att konstatera att Kanal 5 utan problem skulle ha kunna gjort det här till ett ifrågasättande reportage istället för att nöja sig med att bara peka på typ den estetiska kontrasten mellan feta, sexköpande amerikaner och små, fattiga, sexsäljande sydamerikanskor. Jag kallar det lathet.

Jag önskar...

2008-02-01T16:50:00.000+01:00

...att jag inte vore så fruktansvärt lat och kunde fixa till bloggens estetiska del så att jag inte behöver skämmas för den. Då kanske jag skulle börja posta igen. Fast det är ju inte bara det. Det har ju varit sådär med internetet också. Som vanligt. Jag är sedan en liten tid tillbaka back on track på dagensskiva.com (just nu borde jag sitta och lyssna på Bersarin Quartett), det känns roligt, även om "skriva-på-schema" inte alltid fungerar för mig.

Hej DN, det var ett jäkla tjat om bloggosfären
Igår publicerade DN Ekonomi en artikel baserad på en undersökning gjord av en bloggare, om "bloggosfären" och vilka som bloggar om vad. Inte alls oväntat påstås kvinnor huvudsakligen läsa och skriva om mode och kultur. Mode allra mest, "det är ett brett ämne som intresserar kvinnor och är lätt att blogga om", enligt Hans Kullin, den ansvarige för undersökningen. Jag läser inte så mycket längre, inte ens bloggar, så jag vet inte, men jag kan tänka mig att det stämmer att antalet modebloggar är det som stiger fortast. Det är ju inte så svårt att plåta sig själv och lägga upp ett "Dagens outfit"-inlägg. Kräver inte så mycket tanke. Bloggen är ju den nya Skunkdagboken. Man tjuvläser, spionerar, iakttar. Och kanske kan man få betalt!

Ibland får jag ryck och börjar vansinnesläsa en massa bloggar, med ett urval mest baserat på bloggtopplistor. Vem orkar leta på något annat sätt (se ovan)? Några återkommer jag till, andra glöms uppenbarligen bort. Enligt DN och Hans Kullin är den genomsnittlige bloggaren en ung tjej som skriver om mode, och den de väljer att lyfta fram är den för mig okända Blondinbella. Det är klart jag kollar när DN pekar. Ganska given Ebba von Sydow-kopia säger jag. Fast utan det präktiga. Blondinbella går in för "elva år äldre män" och "festandet pågick dygnet runt" (här kan valfri person kasta valfri moralkaka eftersom tjejen i skrivande stund är 17 år), samt för att upprepade gånger nämna att hennes familj har städerska. Det är uppenbart att undertecknad och tjejer som Bella har väldigt, väldigt lite gemensamt. Det är okej. Det är okej. Men NÅGOT slags Göran Greider-anfall av prydhet får jag ändå: VARFÖR LÄSER FOLK NÅGOT SÅ URBOTA TRÅKIGT? Det finns ingen som helst substans i den här läsningen. Tillbaka till Skunkdagboken. Missförstå mig rätt, jag skiter i om folk skriver om Hermés eller gör biståndspolitiksanalyser, så länge det finns en poäng i det. Men Blondinbella-bloggen är verkligen tråkig. Enligt henne själv får hon mängder kommentarer om hur inspirerande hon är. Jag är bara fascinerad, eftersom bloggjävelen är lika kass som Miss Kittins nya skiva (dagslägets omdöme, men jag tror inte att det ändras).

Ah, javisst, Hans Kullins undersökning går att läsa här.

Repa Houle!

2007-10-13T17:03:00.000+02:00

Var iväg på något som skulle ha blivit ett m_nus-labelshowcase på Copera igår. I ett försök att komma någorlunda sent och inte behöva stå ut med ett proppfullt Copera alltför länge tog vi en taxi vid tvåsnåret. Det var dumt. Även om vi fick ett fint, stundtals lysande, set från Magda blev det snart outhärdligt med kondens droppandes från taket, jobbiga kroppsbyggare med glowsticks och ja, Marc Houles skitjobbiga set. Monoton neandertaltechno utan några som helst nyanser eller nivåer. Bas, två, tre, fyr. Så jag missade Hawtin. Orkade inte vänta till fem.

Ner med Marc Houle!

Aawn-some... Not!

2007-05-28T13:18:00.000+02:00

Jag är väldigt trött på Kär i en hipster. Eller kanske mest på Sthlmsgrejen det hela går ut på, väldigt in-crowd och trött. All respekt för Hanna Fahls musikkunskaper, men jag är på något sätt tvärallergisk mot hennes röst, vilket gjorde att jag inte kunde lyssna på P3 Pop under hela tiden som hon ledde det. Det låter lite som att hon sitter och småler för sig själv konstant. Skitjobbigt. Kickersbruden kan jag ju i alla fall relatera till.

Lyssnar just nu på Best Fwends' Alphabetically Arranged. 34 låtar på 40 minuter. Lo-fi-electronica som mest går på tomgång.

Indulgence

2007-05-27T23:49:00.000+02:00

"The whole album leaked to the Internet on May 23" (allvetande Wikipedia).
Till följd av detta går "the leak resistance thread!!!" varm på Editors' forum..

Det jag hört hittills är stort salongspiano, som, precis som wesaydisco påpekade, låter ganska mycket Coldplay, den gamla tjutgitarren och Tom Smith som låter som vanligt (som tur är). Den gamla demodängan Every little piece of your life har putsats upp och fått ett nytt, mer pompöst liv under titeln The weight of the world, vilket faktiskt blev ganska lyckat.

An End has a Start, som albumet heter, släpps officiellt den 25:e juni, om man inte bestämmer sig för att tidigarelägga på grund av läckan. Många fans kommer nog att ha ganska svårt att hålla sig en månad.. undertecknad inkluderad.

För övrigt kan det bli en fin sommar, i och med släppet av Our Love to Admire, Interpols tredje, jämte Editors...

Mustaschmannen

2007-05-23T23:35:00.000+02:00

"Innan jag träffade Dan spelade jag vad man kan kalla för tampongmusik" - Martina Sorbara, halva Dragonette, om sin karriär innan kitschelectropopen. Duons (live förstärkt till fyra) I Get Around var definitivt ett av förra höstens ledmotiv, tillsammans med Soho Dolls och Client. Efter att ha gett ut en liten ep (2005) som hamnade i hård internetcirkulation börjar det nu dra ihop sig för debutalbum. Första lyssningarna på icke-ep-material lät ganska tunt och mest som I Get Around-spinoffs och spelande på Lolita/lyxhora/golddigger-fetischer som lätt blev ganska fånigt. Men.. se upp.

Black Limousine. Det är möjligt att introt låter som Britney Spears.. men fin pop är fin pop. Jag är lätt med i Hummern.

Martina Sorbaras pappa Greg är konservativ politiker i Ontario, Kanada och är nog inte jätteförtjust i Dragonette, "min åsikt är att det bara är en fas".

Debuten Galore släpps den 6:e augusti.

Ah, rubriken syftar på den inte alltför uppskattade makeover Interpol-basisten Carlos D genomgått på sistone. Varför döda ett vinnande koncept? Eller ja, varför byta det mot det här.

Kunde inte hitta några bra bilder, men kolla den här pitchforkartikeln. Brrrrrrrrrrr.

Snurrar just nu

2007-05-20T18:24:00.000+02:00

Länge hägrade I Was A Cub Scout lite utanför räckhåll (undertecknad är inte alltför förtjust i Myspace...). Men sen fick jag tag i Pink Squares och nu är det kört. Perfekt pop, perfekt melodislinga, totalt genialt. Nyligen spelade de i Sverige på Popadelica, har dock ingen aning om hur spelningen var.

IWACS har precis avslutat inspelningen av sin första "riktiga" singel, I Hate Nightclubs, turnerade nyss ihop med Editors (som också har en skiva på gång) och spelar just nu lite här och var i England.

Och nej, bilden har inget alls med något att göra.

Born under a bad sign

2007-05-18T19:23:00.000+02:00

I augusti, närmare bestämt den 20:e, släpper Richard Hawley Lady's Bridge, uppföljaren till Coles Corner från 2005. Precis som Coles Corner är Lady's Bridge ett geografiskt hållmärke i Hawleys uppväxtstad Sheffield: "I used to walk across it nearly every day, it was a gateway from the poor bit to the rich bit", som han förklarar det på sin hemsida. Hawley är uppenbarligen förtjust i industristadsnostalgi, men personligen hoppas jag att det inte bara är namnet han bygger vidare genom, utan också på sitt (redan utomordentliga i och för sig) låtskrivande. Jag upptäckte Coles Corner sent, men det hindrar den inte från att vara en otroligt vacker skiva.

sunk-blogger som inte låter mig ladda upp en bild.

ny dekadens.. eller?

2007-01-22T22:53:00.000+01:00

Deras låt No Regrets är med i en konstig spansk reklamfilm. Det är konstigt. För Soho Dolls känns inte som your average bilfilmsband, men är uppenbarligen just det. Jag hörde först talas om dem någon gång förra våren men avfärdade dem som ett gäng posers, vilket är ganska lätt gjort.

Men, för en gångs skull hade jag fel! Denna väldigt internationella kvartett är högst kapabla till att musikaliskt matcha sina utstyrslar. Deras elektropop är precis som jag föredrar den; snärtig, sleazy och svart. "Ribbed music for the numb generation", som deras Myspace-sida säger. Ett par singlar har släppts, Prince Harry och Stripper är förmodligen lättast att hitta. Perfekt för klubben.

Dessutom plus till sångerskan Maya von Doll för att hon kommer undan med gaffatejpen hundra gånger bättre än your random Arvikafestivalsbesökare.

Halvdöd

2007-01-22T22:33:00.000+01:00

Jag har varit borta i typ tusen år, jag vet.. jag har flyttat två gånger och allt har varit extremt rörigt. Nu är jag i Sverige en stund, men vill tillbaka redan.

På fredag spelar White Rose Movement på Debaser!! Till sist. Men jag kan gå? NÄ, för jag måste jobba! Den enda dagen ICA vill ha mig är just den dagen...

A, B och E

2006-12-20T21:08:00.000+01:00

Som jag nämnde någon gång tidigare i år så verkar Client ha nytt material på gång. Dessutom säger ryktet att de brutit med Mute (dit de plockades in av Depeche Modes Andy Fletcher), vilket kan vara anledningen till att det dröjer. Nytt är även att duon nu plockat in Client E(mily) på bas som fast medlem.

Ingen officiell sida säger något som helst om en ny release, men på något vänster har svenska Hotstuff ändå den här singeln inne nu:

Client - Lights go out (YSI)

(scrobblas om och om igen i last.fm)

Topplistor

2006-12-13T19:45:00.000+01:00

Igår satt jag och M och bläddrade igenom den där listan som Rolling Stone gjorde över tidernas 500 bästa album. Det var ju som vanligt. Beatles, Dylan, Beach Boys, Stones... Total mansdominans som vanligt, första skivan med en kvinna dyker inte upp förrän på plats 30 (om man bortser från Moe Tucker och Nico, Velvets bananskiva är nummer 13), där man hittar Joni Mitchell. Fucking skandal att de ställer B52's före Joy Division (rätt dock att plocka med Closer istället för Unknown Pleasures..), fast samtidigt är det roligt att de "vågar"... Men Cures Boys don't cry som 442? Efter No Doubt? Kom igen...

Nu är vi ju dessutom sådär i årsbästa-tider, som vanligt ser väl alla listor ungefär likadana ut. Jag ska göra en skugglista som jag lägger upp här om ett par dagar, så får vi se hur mycket som stämmer.

WRM-singelsläpp

2006-12-07T20:00:00.000+01:00

Mina darlings White Rose Movement släppte härom dagen singeln Love is a number. Visst skulle det vara intressantare om de släppte något nytt (det är såvitt jag vet tredje gången LIAN släpps om), men ändå. Jag avgudar det här bandet och smygfirar med att lägga upp videon till en annan låt, Alsatian (sjukt snygg video). Enjoy!

Blodstronen

2006-12-07T00:27:00.000+01:00

Koklocke-hype-New York-kvartetten The Rapture (framtiden får utvisa huruvida de överlevde hypen runt första skivan eller inte) har startat en egen skivetikett. Till att börja med kommer man enbart att ge ut 12"-remixer från nyligen släppta andra albumet Pieces of the people we love, men längre fram tiden kan andra band också bli aktuella. En tolva är redan ute, där Serge Santiago och Prince Language remixar Get myself into it.

Det kan hända att jag talar för mig själv här, men det mest intressanta med det här bolaget är definitivt namnet: Throne of Blood Records.

Patrick Wolf också...

2006-12-04T19:53:00.000+01:00

Egentligen var Patrick Wolfs tredje skiva, döpt The Magic Position, tänkt att komma redan i somras, bara ett år efter att Wind in the Wires släppts. På den senare reste den ständigt föränderlige Wolf från staden, från allt urbant, tillbaka ut på landsbygden, ända bort till Land's End. Han lämnade allt som han byggt upp på debuten Lycantrophy och gick tillbaka till akustiken och de öppna landskapen. Det var, och är, en otrolig skiva. Därför ligger förväntningarna naturligt ganska hårt på Wolf inför den tredje. Inte för att han bryr sig. Patrick Wolf har aldrig brytt sig, det är hans styrka som kompositör.

Men nu är datum för The Magic Position till slut satt till den 5:e februari, med en singel, Accident & Emergency redan ute. Rent logiskt har Wolf tagit ett steg ingen hade kunnat förutse. Singeln är prov på ett mer simplistiskt låtskrivande och tycks tyvärr lite mindre noggrannt komponerad än vad man hunnit vänja sig vid. Men man bör inte döma ut Wolf på förhand, han har en förmåga som få att förvåna.

Inför skivsläppet ger sig Patrick ut på en liten turné med 20 stopp, men tyvärr bara i England. Datumen kan du, förutom på hemsidan, se här.

Plus, så har Wolf givetvis färgat håret igen. Nu red hot!

Tillbaka!

2006-12-04T19:47:00.000+01:00

Nu har vi till slut ordnat internet i lägenheten, så jag slipper slösa förmögenheter på internetcaféer. Blindheit is back!

Bortovaro

2006-10-30T13:26:00.000+01:00

Jag ber om ursakt for att ha raderat ut mig sjalv fran jordens yta, mer eller mindre. Jag ar just nu i Granada, Spanien, och har problem med min nykopta laptop, verkar som att jag maste skicka den pa service for hardvarufel.. i Barcelona (andra anden av landet). Ganska surt. Och det i kombination med att det tydligen damp ner lite skivor i Sverige harom dagen plus att BPitchControl har skickat mig promotion gor att jag blir annu surare (eftersom jag inte kan gora ett skit utan internet).
Forhoppningsvis kommer jag tillbaka sa fort som mojligt.
Besos!

p.s.
Om nagon skulle vilja veta var jag haller hus (om natterna) sa lamnar jag er med ett par lankar till tva av de framsta ingredienserna i stans nattliv: Music Club och Sugarpop.
d.s.

Förlåt..

2006-09-12T09:42:00.000+02:00

Min dator har klappat ihop. I'll be back när den är det.

Sommarens Sista Suck 2006

2006-08-29T13:37:00.000+02:00

Eller "De fem band vi såg i år".

Förra helgen var det återigen dags för lite livemusik i Eskilstuna. Det var mycket länge sedan undertecknad såg något lokalt band och följaktligen var de flesta namnen okända för mig.
Vi anlände sent på fredagskvällen och såg ungefär halva The Domus spelning, något som jag surade över ganska länge, det jag hörde lät sanslöst bra. Eftersom de har det ungefär sämsta bandnamnet i världshistorien var det väldigt oväntat (note to self: sluta döma band efter namn). Fin svävande ljudbild live (vi gillar när det brusar), alltsomallt mycket snygg elektronisk hybrid, verkligen synd att jag missade hälften.

Deathstars måste vara det roligaste jag sett på flera år. Går verkligen latex-ondska hem på riktigt? Och mellansnack bestående av "HAAATA MIIIIIG!!", "SJÄLVMOOOOOORD!!"? Skitdåligt, men ganska roligt.

The Sound OE går givetvis på i uniformt rosa. Det var väldigt länge sedan jag såg dem, medlemmar har kommit och gått och ganska mycket är nytt under solen. Det mesta som innehåller -core har glidit längre bort i spektrat och det är nästan så att indierocken smyger sig på. Men inte som i degig amerikansk collegerock direkt. Till och med min kompis som sällan gillar något som går fortare än Christian Kjellvander utbrister "Fan vad bra de är!" och ler med hela ansiktet. Spastiska rockposer, oneliners om sista öl och jag vet inte vad. Bra är det i alla fall.

Sist ut på stora (nåja, större) scenen är Le Mans. De är ett sånt där band som trots ganska mycket marknadsföring och halvstora spelningar inte riktigt verkar komma någonstans. Och det blir snabbt ganska tydligt varför. Visst blir man imponerad av Kris' röst, visst är bandet samspelta, men låtmaterialet är alldeles för svagt. Detta blir än mer uppenbart när man som sista nummer gör en cover på Misfits' Die die my darling. Visst finns bränner det till ibland i singlarna Things to bend och Rolling the stones, men generellt är det alldeles för blekt.

På lördagen är vi än senare och den enda spelningen jag lyckas pricka är Strip Music. Egentligen är det ett kommersiellt frågetecken varför de ålagts att avsluta årets Suck. Visst, de har spelat i Eskilstuna hundra gånger men har samtidigt inte släppt nytt material på ungefär lika många år. Någonstans hörde jag i och för sig att nytt album kommer att släppas i höst. Jag skulle vilja gilla Strip Music jättemycket, men det går inte. De är okej, men det är en tråkig spelning.

Quick fix #2

2006-08-29T10:04:00.000+02:00

Dotshop är ju totalt sinnessjuka - jag lade min order igår runt kl. 16, en kvart senare fick jag mail om att den var postad och 09.44 idag fick jag den! Helt fantastiskt. Ursäkterna för Hotstuffs månadslånga leveranstider fortsätter att minska...

Just nu lyssnar jag om och om igen på Future Sex med Mendetz, ett elektroband från Barcelona som spelar i en för mig hittills okänd division vad gäller spansk elektronisk musik. Casiosynthar, "orgasmatron!!" och år 2492. Vad mer kan en flicka önska sig?
Lyssna här.

Spontana skivköp

2006-08-28T12:15:00.000+02:00

Yours truly var och traskade omkring på Det Stora Varuhuset och hittade en låda med halva priset-skivor, det här var vad jag plockade med mig därifrån:
Hard-Fi: Stars of CCTV
Andreas Mattsson: The lawlessness of the ruling classes
Fake Moss: Highway extended

Hard-Fi var det inte mer än rättvist att jag köpte, så mycket som jag lyssnat på den.. eh.. legalt, förstås.

Fake Moss! De är ett sådant där band som ligger och pyser precis under ytan hela tiden, extremt synd, för jag tycker att de är väldigt bra. Bandet släppte sin debut, It's you against the city tonight, 2004 och har förutom den ett par singlar och en ep i ryggen. Nu har det varit tyst ett tag, men jag hoppas åtminstone få höra nytt från dem så småningom. Är ju svag för det mesta som har någon som helst åttiotalskoppling (observera; inte som i Duran Duran, snarare t.ex. Echo & the Bunnymen) Fake Moss parar ihop detta med egentligen ganska bredbent rock, och det skulle kunna bli mongotråkigt, men ofta räddas det av Erik Johnssons röst. De har skitful design på sin hemsida också, men det är ok.
(Kom på att Duran Duran var ett dåligt exempel förresten, jag har ju t.ex. inget emot Interpol, och de har ju vissa influenser därifrån..)

Två små uppdateringar

2006-08-23T23:21:00.000+02:00

Det har varit grymt dött runt Interpol väldigt länge nu. Det senaste ryktet var att ett album kanske skulle släppas sommaren 2007. En anledning till dödläget har krypit fram i veckan, bandet har bytt skivbolag från redan ganska stora Matador till jättestora Capitol. Okej grabbar, fixa papprena så att jag får se Carlos D spela bas snart igen!

Och, nummer två; mina darlings Junior Boys ska turnera med Hot Chip på deras Englandsturné. Datumen är mellan 11:e (London Astoria) och 21:e oktober (Sheffield). Egentligen har det ingen större poäng att skriva det här, men Junior Boys är åtminstone i Europa.. Blindheit funderar på det.

CSS Suxx

2006-08-21T17:11:00.000+02:00

Personligen tycker jag att de förtjänar indiehypen de håller på att få efter kontraktet med SubPop, även om Let's make love and listen Death from Above kanske har fått lite väl mycket uppmärksamhet enbart för att den namedroppar ett splittrat designermetal-band.
Music is my hot sex och den 24:e november kommer de till Sverige. Cansei de ser Sexy!

Tillbaka

2006-08-21T16:06:00.000+02:00

Efter undertecknads långa frånvaro har den olyssnade musiken hopat sig i drivor. Vi uppdaterar oss och lyssnar på:

Jamie T, en ung engelsman som närmast är en punktrubadur för 2000-talet (jag känner lukten av Mojo!). Men frågan är väl ifall hans musik kommer att sprida sig utanför de brittiska öarna, förutom till sådana som jag. Hans röst påminner (på riktigt) om Alex Turner i Arctic Monkeys, kanske mest för att de förmodligen är ungefär i samma ålder, och för tankarna lite till Patrik Fitzgerald, fast det är inte lika genomtänkt som denne. Singeln Salvador var en smärre överraskning, mycket mer sammahållen än väntat, med lite Cramps-gitarr och jag-håller-på-att-tappa-rösten-sång, faktiskt riktigt bra.

Cajun Dance Party kan bara få ett par rader, för jag känner inte till nästan någonting om dem. Deras demo skrevs givetvis upp av NME och jag gillade namnet och gick på jakt. Det låter oslipat, men charmigt och poppigt. Enkelt, men effektivt. Låtarna är korta och kantiga, men mitt intryck är fortfarande att det här är ett band med klar potential. Skulle vara perfekt om t.ex. Young and Lost Club lät dem göra en singel.

Bakom det otroligt emopretentiösa namnet Get Cape.Wear Cape.Fly gömmer sig Sam Duckworth plus ett antal övriga medlemmar som kommer och går. En sak som skiljer honom från de ovan nämnda är att han har kontrakt med ett storbolag, Atlantic, som kommer att släppa debutskivan The Chronicles of a Bohemian Teenager i mitten av september. Visst skulle man kunna ta det som en slumpad chansning från bolagets sida, men det är inte så svårt att förstå vad de sett. Mestadels akustisk pop som balanserar mellan amatör och proffs. Dessutom bloggar Sam också, här.

Och nya Mando Diao-skivan kan nog bli hur bra som helst. Förra, Hurricane Bar, kändes ganska intetsägande där debuten Bring 'em in kapade huvuden. Allt jag hört från Ode to Ochrasy är Instant Mando Power(tm).

Alone again or

2006-08-07T18:22:00.000+02:00

Arthur Lee har dött. Men Bryan Adams får leva...
Tänker inte ge mig på någon nekrolog, men det är en förlust.

För övrigt; kommer att skriva om Cansei de ser Sexys album snart, även om jag haft det länge, men eftersom det precis släppts i Europa, så.
Jag kommer tillbaka!

Albert Hammond Jr. från Strokes släpper en soloskiva. Är det någon som är intresserad?

Client har också en ny skiva på gång. JAG är intresserad.

Note to self

2006-07-23T14:21:00.000+02:00

Givetvis är hon en kvinnlig Mike Skinner. Vad annars? Bara Lily Allen? Hur är det möjligt?
Det både är och inte är begripligt att man jämför dessa två. De är ju båda britter och deras sätt att skriva texter kanske har vissa likheter. Men musiken skiljer sig väsentligt. Lily Allens musik har sakta men säkert börjat nå utanför de brittiska öarna och nu har debuten Alright, still släppts även här. Det bästa med Lily är utan tvekan hennes texter, oerhört träffsäkra och roliga. Jag avgudar henne för låtar som Not big och Friday night.

Hej P3

2006-07-23T13:57:00.000+02:00

Efter att ha lyssnat på era sändningar 8 timmar om dagen i 6 veckor har jag nu till fullo insett vad som menas med "hög rotation". Det är de låtarna som spelas i varje program tills man hatar dem, trots att det är bra, eller åtminstone ganska bra, låtar (inte som Boten Anna direkt). Ungefär som 2006 med Hello Saferide. Första gången jag hörde den tänkte jag "jaha, så det här är Hello Saferide.. det var väl ok". Sedan dess har jag uppskattningsvis hört den 8438902 gånger och nu hatar jag den. Dessutom råhatar jag Young Folks med Peter Bjorn and John (fast den gillade jag aldrig ens).
Och The Embassy och Tough Alliance ska vi inte prata om. Svensk pop är skit.
Vi förstår alla att Sveriges radio är lite av en lekstuga för knähög indie, men snälla.. det räcker med fisljummen popmusik nu. Jag lyssnar mycket hellre på toppliste-r'n'b än det här skräpet.

Enhetlig linje? Aldrig hört talas om.

Depeche Mode, Stadion, 7/7

2006-07-09T12:11:00.000+02:00

DM enar oss alla.

Man skulle kunna tro att det rör sig om en Carolakonsert. Publiken, minus de obligatoriska (men relativt få) svartklädda med undercuts och gamla urtvättade turnétröjor, är i ungefär samma ålder som bandet och uppåt. En svettig gubbe bredvid mig pratar om hur galen sommaren -63 var. Visst, jag har något så fult som sittplats, så det kanske inte är så underligt. Min rygg är inte lika hängiven som min hjärna
Klockan 21.15, efter en evighetslång väntan, ställer sig fyrtioplussarna upp med sina plastmuggsöl och börjar grinda (eller studsa lite i otakt om de är män). Videoskärmarna på var sida om scen börjar flimra fram saker i stil med "woe-malaise-bitterness-heartache" och så vidare, och sen brakar A pain that I'm used to från Playing the Angel fram. Tittar man på den skivan så är det en bra låt, och över huvud taget en fantastisk öppnare, men under konsertens gång blir det tydligt att materialet från den senaste skivan är lite klent. Men redan ett par minuter efter det är jag på väg att gå upp i limningen när de spelar A question of time som andralåt. Apokalypsen mullrar, skärmarna blixtrar och Dave Gahan härjar omkring på scen i sin numer obligatoriska kostymväst och visar upp sina tatueringar (som vanligt).

Att döma av det lilla man ser av Martin Gore har han lika bisarr scenutstyrsel som vanligt. I och för sig är läderklänningarna borta, men det glittriga krigssminket och fjäderbebismössan är med. Ikväll spelar han mest gitarr, t.ex. stöps In your room och Nothing's impossible om med hjälp av massiva gitarrväggar. Egentligen kliver han bara in bakom rymdskeppssynthen under en magnifik version av Stripped, ett av de färre tillfällen då Dave dessutom börjar sjunga istället för att skrika. Vad som annars slår mig angående sången är att Martin faktiskt låter bättre, även om hans röst är vekare och inte lika kommenderande. Ett bra exempel på det är under John the Revelator, ett av de bästa spåren på Playing the Angel, där Martin backar upp en Dave som mest vrålar. Och just efter John the Revelator exploderar hela jävla universum ut i I feel you (som förmodligen är min favoritlåt med DM totalt). Det är industriellt, hårt, malande (kvinnan bredvid mig håller för öronen och gör fula miner). "Take me through Babylon" skriker folkmassan framför scen och det är en veritabel elchock.

Efter en bokstavlig kavalkad av bara stora hits avslutar man givetvis med Personal Jesus och Enjoy the silence, varav den sista utökas med både trum- och gitarrsolon. Mellansnacket är obefintligt, men det är bra så. Givetvis är allt drillat in i minsta detalj, och det är till exempel svårt att avgöra hur mycket, om något, av det som visas på skärmarna är live eller inspelat tidigare.
Självklart blir det extranummer. Som tur är skippar de sönderspelade Just can't get enough och gör istället en snygg Shake the disease, med mycket piano, samt Photographic och, som allra sista nummer, Never let me down again.
Tack, DM. It's been electric ;)

Låtlista:
1. A pain that I'm used to
2. A question of time
3. Suffer well
4. Precious
5. Walking in my shoes
6. Stripped
7. Home
8. It doesn't matter two
9. In your room
10. Nothing's impossible
11. John the Revelator
12. I feel you
13. Behind the wheel
14. World in my eyes
15. Personal Jesus
16. Enjoy the silence

Extranummer:
17. Shake the disease
18. Photographic
19. Never let me down again

Spinning the wheel

2006-07-01T23:57:00.000+02:00

Jag är klar med Ellen-intervjun till revolver.nu, men givetvis krånglar hotmail med att bifoga filer...
Lagar mitt dåliga tålamod med att lyssna på Junior Boys. Minns hur bra de var på Arvikafestivalen för ett par år sedan, och hur mycket debuten Last Exit växte efter ett tag. Vet inte vad kanadensarna egentligen var ute efter att göra men de gjorde på något vänster den bästa sovrumsabstrakta elektroniska popmusiken som gjorts på länge. Ett nytt album, So this is goodbye, på Domino, är på gång under sensommaren, och en singel, In the morning, kommer ut nu i dagarna. Definitivt något att se fram emot.

En av mina bästa "next big thing"-hypekamrater tjatar om Boys of Brazil, ännu ett band från London som bär stuprörsjeans och använder postpunks-hihat. Själv vet jag inte om jag tycker att det är något att ha, men lyssna och kolla själva.

CSS-release

2006-06-17T21:58:00.000+02:00

Som tidigare nämnt (eller kanske inte, när jag tänker efter) är brasilianska Cansei de ser Sexy signade till Sub Pop sedan en tid tillbaka, och genom den affären kommer nu deras självbetitlade album att släppas även i Sverige, mer exakt, den 12:e juli. Alla som gillar Hot Chip och knasig elektropop på bruten engelska är härmed informerade.

Ett annat skivsläpp att se fram emot är Peaches Impeach my bush, som släpps den 10:e juli. Merrill påstår att hon gjort en lite mer avancerad skiva den här gången, men vi får väl se (det faktum att Feist är med på den kanske dock kan tolkas som en ledtråd).

Quick fix

2006-06-14T00:01:00.000+02:00

Japp, ännu ett band som det surras om i England, och efter SXSW; Tapes 'n Tapes. Fast de är inte från London (oh no!), utan från Staterna, där de också håller på att bygga upp en stadig fanbas. Debutskivan The Loon släpptes först av bandet själva men nu har de signats till XL Recordings (som är bolag för bland annat M.I.A., Peaches, Thom Yorke, White Stripes och uuuhh.. Devendra Banhart), vilket betyder att skivan kommer att släppas internationellt i sommar. Detta och lite mer (till exempel den gripande historien om bandets älskade van Bruno) kan ni läsa på hemsidan, där man också kan tanka hem ett par mp3-or. Kolla upp!

Yes, ladies and gentlemen, jag har börjat arbeta och kanske inte uppdaterar jätteofta tills jag får upp orken igen.

Ellen Allien & Apparat - Orchestra of Bubbles

2006-06-09T21:59:00.000+02:00

(BPitchControl, 2006)

Det är ingen idé att hymla med uppenbara fakta; jag skulle kunna kyssa Ellen Alliens fötter. Hennes senaste soloalster Thrills var dock ingen spikrak väg för mig, jag förlorar lätt tålamodet, och Thrills saknade till viss del de detaljer som Ellens tidigare skivor varit så rika på.
Men att lyssna på Ellen Allien är alltid att dras in i ett intrikat maskineri av små, små kuggar som tuggar sönder rytmer och melodier. Allting är genomarbetat till tusen. Så kanske ännu mer Orchestra of Bubbles, ett samarbete med Shitkatapult-mannen Sascha Ring, även känd under namnet Apparat. Ellen och Sascha har känt varandra sedan mitten av nittiotalet och deras relation är i mångt och mycket väldigt syskonaktig, de kompletterar varandra, även om man ibland kan ta ut element som känns väldigt typiska för endera av dem.

...Bubbles är för mig muterad dansmusik, för tvärtom mot vad Apparat säger här, så går det att dansa till den, Metric med sina upphackade stråkar, Way Out som är värsta poplåten och mörka, industriella Floating Points är bara exempel. Det ÄR dansmusik, men dissekerad och ihopsydd. Och framförallt, fantastisk.

Delorean - Into the plateau

2006-06-06T14:18:00.000+02:00

(BCore Disc, 2006)

Indiekids som lyssnar på techno är sedan länge gårdagens nyheter. Och det ligger inga underligheter i det, de flesta vill väl dansa någon gång, speciellt efter överdoser på blodfattiga självömkare med gitarrer. Delorean från baskiska Zarautz (även om medlemmarna numer återfinns på så vitt spridda ställen som Tokyo, Barcelona och Mexiko) var i och med sin förra, självbetitlade, skiva med på ett hörn i den allomfattande postpunkvågen, även om de aldrig fick samma erkännande som andra av dess beståndsdelar. Och nu är de grymt trötta på punk och post-dito. Det märks direkt i första spåret Complexity Reducer, för det här är något helt annat än att droppa Joy Division och döpa sina låtar efter nummer (se ¡Forward, Russia!). Det är dansgolv, en logisk växling mellan det klassiska rockbandsformatet och bandets intresse för elektronisk musik. Och det är dessutom en enhet. Det sägs att det är så svårt att göra bra album med dansmusik, men Delorean har gjort just det. Transitionen är dock ännu inte total, och egentligen är jag mer nyfiken på hur nästa skiva kommer att se ut; hur kommer de att gå vidare? Sälja sina gitarrer och köpa turntables? En ledtråd är förmodligen Apocalypse night fight och Shibuya crossing, de två sista spåren, med pulserande technobas och gitarren i bakgrunden. Dessutom skulle jag vilja se remixer på dessa tjuriga basker; James Holden, kanske?

Fixering #2

2006-05-29T22:07:00.000+02:00

En gång för flera år sen var jag på en lägenhetsfest och började på något vänster snacka med en poptjej (som kunde mycket mer än jag men det låtsades jag inte om), och vi kom in på ämnet Bowie. Jag sade givetvis något om Ziggy, men hon avbröt mig och sade, "jag tycker att Hunky Dory är mycket bättre". Minns att jag blev paff (sånt händer ju inte så ofta, vanligtvis behöver man ju bara säga "Ziggy Stardust" och alla ler menande (sen om de som ler verkligen har hört den eller inte kan man säkert undersöka)), men sen gick jag hem och snodde skivan av min mamma och insåg att jag höll med. Hunky Dory är bättre. Eller, om man nu ska vara sådan, det rör sig om två väldigt olika skivor. Ziggy är gitarrbaserad, Hunky Dorys fundament är Rick Wakemans piano. Och ja, det här är skivan som Life on Mars? är med på, så vad kan man egentligen säga om den? Musikbyrån visade väl en dokumentär som enbart handlade om den låten, i och för sig en aning överdrivet.

Men det är en vacker skiva, i brist på bättre ord. Fantastiska arr, skickliga musiker, bra låtar. Mick Ronson, det är så tragiskt att han skulle gå bort i förtid. Det samarbete (kemi) som han och Bowie hade, kommer den sistnämnde aldrig hitta igen. Just Ronsons medverkan i bandet är, och det har nog sagts förut, vad som skiljde Bowie från dåtide konkurrenten Marc Bolan. Bolan skulle aldrig ha släppt in en så skicklig musiker i sitt band, med risk för att denne skulle ta stjärnglans från honom själv. Det som kanske är mest synd är att Ronson själv kanske inte var en så begåvad låtskrivare som han förtjänade att vara. Hans soloskivor springer man på i tjugokronorsbackar någon gång ibland.

Undertecknad tänker inte våga sig på att analysera någon Bowie, så här slutar det. Min favoritlåt är Andy Warhol.

Youtube #2

2006-05-29T00:09:00.000+02:00

Just nu har jag haft fullt upp och inte riktigt haft tid att skriva något mer än små notiser, men nu slutar högskolan snart, sen skärper jag mig :)

Jag vet att jag tjatar om spanska saker, och just nu även om youtube, men jag gillar verkligen den här videon: Muchachito Bombo Infierno - Será Mejor
Som vanligt inte världens bästa kvalitet, men ändå. Hela Bombo Infiernos juckdans i refrängen, det går inte att inte gilla, samt South Park-style-animationen.
Finns en till video här (till Paquito Tarantino), men den är inte lika bra.

Lori!

2006-05-25T23:26:00.000+02:00

Eftersom jag för närvarande har snott åt mig min kära mors bärbara dator som har ANINGEN större kapacitet än min gamla skitburk sitter jag dygnet runt och tittar på videos på youtube.com. Och nu hittade jag en video med Lori Meyers (ja, den ökända fotbollsvideon) där han den där långhårige bartendern (jag vet inte vad han heter) från Ruido Rosa är med som team Lori Meyers kassa målvakt. Plus att slutsekunderna är från just Ruido Rosa, en av de bästa barerna i Granada (jag saknar uteliv!). Kolla på den här!

Myspace-fynd

2006-05-25T21:17:00.000+02:00

Myspace är fullt av porr, virus och polska metalfans, men av någon outgrundlig anledning är det samtidigt ett av de vanligaste sätten att marknadsföra sig för små okända band. Undertecknad har precis skaffat sig ett konto - mer av tvång än vilje.
Och här sprang jag på Sarin. Musiken är visserligen inget direkt banbrytande, men ett snyggt hantverk. Fina melodier och med en bra produktion. Tankarna går kanske mot något så förbjudet som Coldplay och likar, även om jag helst inte vill medge det.

Music is my beach-house

2006-05-23T21:47:00.000+02:00

Just nu väntar jag på att Deloreans Into the Plateau (BCore Disc) ska dyka upp, eller rättare sagt, att det spanska postväsendet ska få tummen ur. Deras självbetitlade förra försvann lite i all postpunkretro men tack och lov insåg jag hur bra den är (även om jag fortfarande inte kan placera var synthtutet i The Wishbones är knyckt ifrån). Fungerar utmärkt som festsoundtrack.
Och spanska band som sjunger på felfri engelska upphör aldrig att förvåna mig (bisarra fördomar egentligen om man tänker på hur vissa svenskars engelska låter..). Det ska visst vara fråga om uppdaterat sound, som vanligt, men något i Deloreans attityd gör att jag tror dem. De är sådär baskiska och "jag-skiter-i" och jag gillar dem. Och så gillar en av dem techno, så jag gillar honom.

För övrigt håller jag på att mixa ihop en extremt försenad blandskiva. Och så har jag haft opposition på min uppsats idag, det gick fint (det var ju knappt fråga om någon "riktig" opposition).

Music is my boyfriend

2006-05-22T20:32:00.000+02:00

Det är nästan så att man tror att det är franska timmen just nu. Nouvelle Vagues nya har läckt, givetvis, inspirerad av det letade jag upp Camilles Le Fil, släppt 2005. Camille var i mitt tyckte den definitivt bästa vokalissan att tolka new wave/punkhits på första Nouvelle Vagueskivan, speciellt i den fantastiska versionen av Dead Kennedys Too drunk to fuck. Sen vet jag inte om jag tycker att det finns så mycket att säga om att göra karriär på att göra cocktailversioner av new wave-klassiker. Kanske inte så jätteintressant. Och ofta direkt dåligt (som t.ex. versionen på Joy Divisions Love will tear us apart, en låt som för övrigt universum borde inse att INGEN bör ge sig på). Vissa val har iofs fallit väl ut, som t.e.x Tuxedomoons In a manner of speaking. Men ja. Nu blev det mycket om det. Inte meningen.
Jag gillar Camille jättemycket, hursomhelst. Fast jag tror att det beror mycket på språket, att jag inte förstår franska, allt blir mycket intressantare. Texterna kan vara hur simpla och banala som helst, men det gör mig inget för jag fattar inte :)

Det som gör att jag talar om franska vågen är att jag förutom Camille lyssnar mycket på Dominique As senaste, L'horizon. Uppdaterad chanson för 00-talet, vill jag inbilla mig. Jag har fått några av hans texter översatta för mig och han är väl skickad i att berätta historier, strunt samma om de är hans egna eller inspirerade av någon bok (här skulle man kunna göra en lång parentes angående det relativa i att en historia är "någons").
En flintskallig man med mycket att säga :) (ja, jag var tvungen att påpeka att han är flintis)

Fixering #1

2006-05-16T21:26:00.000+02:00

David Sylvian är en sån där musiker som många hört namnet på men som få känner till (ibland uppenbarligen till och med de som gillar vapendragaren Ryuichi Sakamoto...), eller åtminstone, som få känner till väl. Från new romatic-bandet Japan, vidare som soloartist och nu senast en tredjedel av Nine Horses, något som kännetecknar Sylvian är att han alltid är villig och intresserad av att experimentera. Och att låtarna aldrig går i uptempo. Jag minns en intervju någonstans där David Sylvian berättade att hans bandkamrater blev urlessa på alla hans "ballader"...
Just det att han alltid är öppen för experiment med sångstrukturer kan David Sylvian skapa fantastiska stämningar som förmodligen aldrig sett dagens ljus hos en mer traditionellt riktad sångare.
Secrets of the Beehive släpptes 1987 och är kanske ett av hans mer lättillgängliga verk, dock inget ont i det. Det tog mig dock ändå ett tag att lyssna in mig, att hitta alla små detaljer, att uppskatta texterna, men när jag gjort det insåg jag att det är ett fantastiskt album. Och det tycker jag fortfarande.

Dirty Pretty Things - Waterloo to Anywhere

2006-05-15T23:00:00.000+02:00

Carl Barât borde ha haft både världens lättaste och svåraste jobb med den här skivan. Lättaste, eftersom, hur troligt är det att speciellt den engelska publiken skulle svika 3/4 av Libertines? Svåraste, eftersom att allt oundvikligen kommer att jämföras med ja, Libertines. Och soundet är inte direkt någon förvåning. Mer "the last gang in town"-rock, skinnjackor, luggar och randiga tröjor. Jag trodde inte att jag skulle säga det (många har i och för sig sagt det länge), men jag saknar Pete Doherty. Barât hade redan i Libertines rykte om att vara lite av en diktator som sade åt folk hur de skulle spela, och det är tydligt att det här är hans band. Dynamiken i låtarna fattas, även om basisten Didz Hammond tydligen ska ha axlat något av Petes roll. Skivan öppnar ganska starkt, med tre låtar som förmodligen kommer att gå varma på "alternativklubbar", "Deadwood", "Doctors and Dealers" och den singelsläppta "Bang bang you're dead". Men sedan är det en kälkfärd genom grepp som hörts en miljard gånger förut. Det tuggar på, men känslan, den euforiska, fattas. Jag lyssnar, men någonstans på vägen drömmer jag mig bort och mitt i allt så är skivan slut. Det är synd, jag har respekt för Carl Barât, men vad bandet presterar är inte speciellt minnesvärt. Och jag kan inte komma över att det låter som att de är musiker som försöker spela dåligt för att "punka upp" skivan. Libertines är idag något av den unga engelska scenens professorer emeritus, men det är uppenbart att det forna radarparet Barât/Doherty inte kan prestera lika högt på egen hand, oavsett vilken fortsatt bana man valt. Synd på goda förutsättningar.

Snurrar just nu

2006-05-15T01:30:00.000+02:00

Jag är givetvis inte först, men jag är sjukt besatt av Uffie just nu. En jäkla sirapsgangsta är vad hon är, men grym. Alla borde gå in och lyssna. Remixen av Curtis Vodka är dock min favorit, hittade den när jag jagade Bonde do Role för ett tag sen (mannen har givetvis remixat dem också). Klockrent beat, kaxig Uffie=yeah!
Mer pedagogisk än såhär orkar jag inte vara.

Disco odyssey!

2006-05-12T21:57:00.000+02:00

Sitter och lyssnar på ett gäng remixer på Goldfrapps Ride a white horse som inte går av för hackor. Originalet är ett av de få starka spåren på Supernature, pisksnärtselektro med Bolan-esque sång. Men remixerna på tolvan välter vilket dansgolv som helst. Francois K och Serge Santiago arbetar om mot house-hållet och gör bra jobb. Men den som äger skivan är Ewan Pearson som förstärker originalets Moroder-element och gör en monumental version som klockar in på drygt 15 minuter.
Vem vill inte rida på en vit häst nån gång sådär?

Coge el dinero, corre y vete!

2006-05-12T20:42:00.000+02:00

Det har varit en minst sagt körig vecka, och nästa blir likadan. Imorgon har jag en grammatiktenta som jag försöker undvika att tänka på.
Just nu går det en del spanskt i högtalarna, inga nya releaser visserligen, men ändå väl värt uppmärksamhet.

Muchachito Bombo Infierno, från Barcelona, slog igenom ganska stort i Spanien 2005. Albumet Vamos que nos vamos fick mycket uppmärksamhet och hamnade på årsbästalistor. I Spanien finns generellt sett två vägar att gå för de som håller på med musik; att fokusera utanför moderlandet, vilket oftast sker i indiekretsar, där man lägger siktet på att härma britpopen (ja, spanska indieband är ofta bedrövliga). Eller så väljer man latinoklyschorna, flamenco, rumba, cumbia, salsa, stänk av ska och reggae, med sång på modersmålet. Ett problem för de som väljer den senare vägen är det "eldiga" går i stå, många saknar glöden som krävs för att musiken ska bli medryckande på allvar (well, jag ska inte uttala mig om indiebanden..). Jag har läst många artiklar om hur "mestizomusiken" stagnerat på senare år, trots stora namn som Ojos de Brujo, Amparanoia och La Kinky Beat (för att nämna några). Med Muchachito och hans Bombo Infierno har färskt blod tillförts, även om Muchachito inte är någon musikalisk dununge (han var tidigare med i en grupp som hette Trimelón, som jag dock inte känner till något vidare). Visst, beståndsdelarna är i sig kanske inget nytt, men bandet lyckats tillföra en riktig energikick. Jag läste en intervju med Muchachito i en spansk gratistidning där han påpekade att han "vill göra rock, men den kommer alltid ut som rumbeao", och det är en bra beskrivning.
Det enda som är kass med MBI är att jag inser att jag verkligen är en stiff skandinav varje gång jag lyssnar på dem.

Javisst ja, det finns en hemsida också. Men den är på spanska, FYI.

Doctors and Dealers

2006-05-07T16:19:00.000+02:00

En skiva som kommer att få den engelska poppubliken att gå i taket är på väg, jag kommer dock inte att skriva om Dirty Pretty Things' debut innan den släppts. Men det är inte svårt för någon att räkna ut hur det låter; Libertines utan Pete, bara. Och det har funnits låtar läckta ett bra tag nu, innan de påbörjat debuten lade folk upp liveupptagningar och sen började hypemaskinen NME att reagera.
Men jag gillar Carl Barât, jag ger honom en chans. Igen.

Little 15

2006-05-07T14:37:00.000+02:00

Tänkte plocka upp ett par tips så här på söndagseftermiddagen:

Vincent Vincent and the Villains - ett Londonband som släppt en, eller om det i dagsläget till och med är två, singlar på Young and Lost Club (en etikett som är grym på att få fram "next big things" - om man är intresserad av sådant). VVV avviker lite från det standardsound som på den här sidan millennieskiftet haft Libertines i frontledet, följt av ungefär 5000 andra band i skinnjackor som vill bli Pete Doherty, genom att plocka influenser längre tillbaka i tiden. Man stannar inte i -79 utan vandrar ända tillbaka till femtiotalet, blandar upp rockabilly med lite doo-wop och lägger till en lite punkig twist. Definitivt sväng!

Vhs or Beta - ett band som i och för sig inte släppt något på ett tag (andra albumet Night on Fire kom förra sensommaren), men jag snubblade över en av mina gamla blandskivor som innehöll Carlos D.s (ja, Interpols basist) remix på deras "Night on Fire", som är så fruktansvärt bra. Bandet har ofta jämförts med the Cure, något som egentligen bara beror på likheten mellan Robert Smiths och Craig Pfunders röster (som i och för sig kan bli ganska spöklik), för i övrigt kan man knappast ens med god vilja dra några logiska tankekedjor emellan dessa band. Vhs or Beta har lyssnat mycket på house och annan dansmusik, förstlingsverket Le Funk var alltigenom instrumental, ett drag som man inte helt tog bort på Night on Fire, även om kanske hälften av låtarna inkluderar sång. Det är lätt, och slött, att dra med dem i åttiotalsvågen, men det här är knappast ett till The Killers. Från början inspirerades man mest av lite mer experimentell rockmusik som Sonic Youth och Melt Banana, men så började bandmedlemmarna att gå på barer som spelade dansmusik, "för att kunna köpa öl för 50 cent", och genom detta föddes fusionen som är deras signum.

Sol Seppy - Sophie med det jäkligt långa efternamnet var tidigare med i Sparklehorse, jag har läst att det hörs, men jag har aldrig lyssnat på Sparklehorse så jag vet inte. Det räcker i princip med att titta på hennes albumomslag med lite fejkad 60-talskänsla så vet man ungefär hur det låter. Lite spröd electronica som vissa recensenter säkert kommer att kalla "förhäxande", lite lant-goth-inslag (be mig inte förklara det där resonemanget), Sophie sjunger lite släpigt och nonchalant, precis som man väntar sig. Ett helt album med Sol Seppy kan i och för sig bli lite tråkigt, men jag gillar verkligen epn hon släppt på Grönland, Move, där hon lägger i en lite högre växel och kanske till och med lyckas skrämma någon..

Nu vill jag ursäkta mig - ska dansa till Carlos D.-remixen.

Snurrar på skivtallriken just nu

2006-05-04T20:31:00.000+02:00

Eller ja. I winamp.

Apparat - Silizium ep
Okej, jag är lite bakom ibland, jag hade hört talas om Sascha Rings alias men aldrig hört hans musik förrän jag gav mig på skivan han gjort ihop med Ellen Allien, Orchestra of Bubbles. En bit ifrån Ellens mer dansorienterade stil, gör Apparat mer ambient electronica, med finvävda ljudmattor, stråkar och lite pratsång. Jag är dålig på att beskriva hur musik låter, dålig på att droppa referenser, jag kan bara säga att jag gillar Apparat nu när jag är tung i huvudet av för mycket sol och lite öl.

The Presets - Beams
Enligt rapporter från jättefestivalen/firmafesten SXSW i Texas är the Presets bland det hetaste som vandrar på jorden just nu. Och visst, fans av Interpol, the Faint och She Wants Revenge kan nog utan problem inlemma the Presets i sina led. Efter att ha sett ovan nämnda namn kan förmodligen de flesta tänka sig hur bandet låter. Och ni har antagligen rätt. Elektrorock, Ian Curtis-komplex, etc. Inget nytt under solen, men ganska okej ändå.

2006-05-04T20:12:00.000+02:00

White Rose Movement - Kick (Independiente, 2006)

Åttiotalsrevivalen dundrar vidare med ännu ett mångstavigt bandnamn, White Rose Movement. Ett band som legat och kokat under ytan i England ganska länge, men sen dök ett gäng arktiska apor från Sheffield upp och knyckte all uppmärksamhet. Ursprungligen från Norfolk, men numera baserade i London, vill de inte kallas ett Londonband. "Man kan säga att vi är ett band från East Anglia, eftersom det har en "angle" (hörn, vinkel) i sig", säger Finn Vine (sång, gitarr) till Gigwise. Och han har definitivt en poäng. White Rose Movements variant av den allt förhärskande synthladdade, dansvänliga rockmusiken är kantig och tvär. Inte som Franz Ferdinands millimeterperfektionism, utan mer spret och oljud, även om jag inte för en sekund tror att det inte är medvetet. WRM är inte behärskade och "rätt", de för oväsen, skränar och härjar runt. Men lyckas fortfarande göra en platta full av nästan perfekta dansgolvsvältare. Äldre hits som "Love is a number", "Alsatian" och "Girls in the back" klickar perfekt ihop med nya elektroniskt muterade slagträn som "Testcard Girl" och "London's mine". Åt skogen med de flesta "next big things" från de brittiska öarna, White Rose Movement sopar banan med dem allihop och borde ha fått sin del av kakan för länge sedan. De skrev på för Independiente redan 2004, har jobbat med Paul Epworth (känd för att ha producerat bland annat Bloc Party), och har släppt ett gäng vinyltolvor som fått ganska stor uppmärksamhet i dj-kretsar. Men inte förrän nu kommer alltså debuten. Och kanske är det bra, att inte i sedvanlig ordning hetsa fram förstaskivan, men det är lite tråkigt att nästan hälften av materialet tidigare släppts på tolvor eller promotionskivor. Gamla intressanter har alltså inte så mycket nytt att se fram emot. Dessutom läckte "Kick" ut på nätet ganska långt innan den fanns i skivhandeln. Visserligen är Independiente inte världens mesta indiebolag, men samtidigt har inte WRM den marknadsföring som vissa andra "indieband" har, i ryggen. Risken är att uppmärksamheten uteblir. Men om världen är åtminstone lite rättvis säljer WRM de skitmånga skivor de förtjänar och hinner göra i alla fall ett album till innan de börjar gå varandra på nerverna för mycket och lägger av. Annars vet jag inte vad jag ska dansa till fram till 2010.

2006-05-03T21:26:00.000+02:00

Hands up för: The Noisettes!

Efter att ha lyssnat på epn "Three moods of the Noisettes" från 2004, hade jag en bestämd bild av hur jag trodde att bandet såg ut. Typ som the Pipettes, ni vet, skitsnygga och tuffa indiebrudar som ändå ser så där fantastiskt sköra ut. Kunde jag ha haft mer fel? Ja, det kunde jag nog. The Noisettes är en trio bestående av Dan, Jamie och Shingai. Ja, Dan och Jamie är killar. Fast på alla foton jag sett har de lika mycket hår som vilka indiebrudar som helst. Shingai är i och för sig så jävla snygg så att det går jämt ut. Och, viktigare, har en helt fantastisk röst. Ibland med en vokalteknik som går mer mot soul, ibland med ett mer poppigt sound, det spelar ingen roll vilket, det låter lika fantastiskt bra ändå. Det är hon som gör Noisettes värda all uppmärksamhet.
Diskografin består för närvarande bara av ovan nämnda ep, men enligt bandets hemsida kommer en ny singel, "Scratch your name" att släppas 22:a maj. En fågel viskade dessutom i mitt öra att det finns ännu en singel vid namn "Iwe", som du, ifall du har tur, kan tanka hem. Definitivt ett band att kolla upp!

2006-05-02T10:09:00.000+02:00

Min favoritbrasse har återigen försett mig med den hetaste skiten från det där landet långt borta på andra sidan jordklotet - Bonde do Role
Första band att kontrakteras på Diplos Mad Decent-etikett, följaktligen är hypen redan ganska stor. Första tolvan är ute och innehåller samplingar av saker som man tror att ingen kan sampla och komma undan, till exempel Grease-teman och AC/DC. Och ovanpå det, obscena texter på portugisiska. Bandet utnämndes av Rolling Stone till ett av tio band att hålla ögonen på i år.För att vara ärlig fattar jag inte riktigt varför. Ganska dåligt är det, vinsten ligger väl mest i att allt är så jävla mongo att det är kul. Men bra, tveksamt.
Närmast kommer man att turnera med sin egen mesta skivbolagschef samt landsmännen (eller kvinnorna) i Cansei de ser Sexy (info här och här), ett band som jag personligen uppskattar mer.

2006-05-02T09:39:00.000+02:00

The Radio Dept. - Pet Grief (Labrador, 2006)
Alla svenska poppares mesta onaniobjekt i år har landat i och med den här plastbiten. Man vill tydligen ta steget bort från shoegazerstämpeln och göra nya saker. Synd att jag inte märker någon skillnad. Pet Grief skulle aldrig kunna ha gjorts av något annat band. Hörde att avdelningen har flyttat från riksfalafelstaden Malmö. Fortfarande ingen större skillnad. De två första låtarna, instrumentala "It's personal" och titelspåret, går vidare i det lite sneda, vingliga popspår som man redan trampat upp. Johan Duncanson låter fortfarande som att han skulle brytas av på mitten om man blåste lite på honom. Men visst, snyggt är det. Dock får jag samma problem som av förstlingsverket "Lesser Matters" - jag blir uttråkad. Låtarna är vackra, fint arrangerade, men tempot blir jämntjockt. Vilken som helst av de här låtarna på en blandskiva skulle förmodligen få mig att haja till, men i albumformat blir det tårta på tårta. För mycket bra på en gång, liksom.

2006-04-17T23:44:00.000+02:00

Why I can't stand the Kaiser Chiefs:

- they try to be funny in a "crazy" way.
- Everyday I love you less and less is NOT a clever song, it's a SHIT song!
- they complained about Antony winning the Mercury Music Prize, something about it being unjust because he currently resides in the U.S. and not his native U.K. Sure, I am a bird now might not be as übersuperfantastic as some critics say... but it's sure as hell better than that piece of shit Employment.
- they really think they ARE funny in a "crazy" way.
- Ricky Wilson, a man with red hair and freckles obviously doesn't look very good in amateuristic, black makeup. Do it again, do it right.
- Ricky Wilson, a man with red hair and freckles, who in addition wears amateuristic black makeup, that tries to pull "crazy" faces in every picture taken of him, is obviously frickin' annoying.
- is Ricky Wilson even literate? Song titles such as Na, Na, Na, Naa suggest the opposite.
- i have a slight remembrance that one of them might be called Peanut. That's not funny either.

Ok, it might have made more sense if I'd come out with this last year. But my latest stay in Granada forced me to listen to this crap, I had to let it out.

2006-02-27T22:31:00.000+01:00

M's currently grooving to:

Mu's debut, Afro finger and gel, another eminent release on the Tigersushi label (yeah try googling "Mu" yourself... at least i can promise you that you'll get some quite interesting hits along the way). I guess the question "why are Japanese people so fucking weird?" will never find it's answer. Ahah, sometimes when the girl talks a bit she sounds so much like my friend Yuki when she's speaking english (or well, speaking.. my experience of her english is limited to her use of the word "fuck", pronounced "faaaaaaakk!").

The Crimea, yeah, they're another new London band, but differing actually being good. Tragedy Rocks, their debut, is worth my time. Yours too.

A band that somewhat unexpectedly returned to my stereo is The Perishers. This is a swedish band that released their first album, From nothing to one, in 2002. I absolutely loved it. I really don't know why since i was in a good relationship at that point. I listened to it nonstop and managed to see them live twice (which was alright but they sound more or less the same on record and live..). And then they kind of vanished. Second record was released but i didnt care much somehow. I heard they got a song on the O.C. soundtrack, good for them, but i still didnt listen. But now i do.

But, and i think 99% of sweden's "hipsters" are willing to agree, the best record that'll probably be coming out of this dark northern corner is The Knife's third, Silent Shout. An electronic master-fucking-piece.

let this be a reminder..

They say it changes when the sun goes down round here...

2006-02-25T14:34:00.000+01:00

Angående feministdebatten (de flesta som kommer att läsa det här vet redan hur jag ser på saken, men ändå):
När ska en rörelse som eftersträvar något så enkelt som lika villkor oberoende på kön sluta svartmålas? Förmodligen aldrig. Det finns alltid gamla gubbskruttar (och unga också för den delen, och även kvinnor) som känner sina roller hotade av feminismen. De som har något att förlora kan jag begripa, men inte tjejer som förskräckt skakar på huvudet vid nämnandet av ordet "feminist". Jag är kvinna, alltså är jag väl feminist? Jag tycker inte att det känns särskilt skönt att jobba billigare än mina manliga kollegor, att förväntas ta mindre initiativ, att förbli passiv, att vara den som förväntas gå helt upp i eventuella barns liv, etc. etc. etc.
Och jag tycker definitivt inte att någon har rätt att fråga mig huruvida jag burit stringtrosor i det fall jag skulle bli våldtagen. För mig är det självklart att jag ska kunna gå naken och skitfull genom centrum en lördagsnatt om jag så vill och inte en jävel ska röra mig.
Det här med attityden gentemot våldtäktsoffer visar ganska tydligt hur samhällsstrukturen fungerar. Man delar upp tjejer i horor respektive madonnor, något som redan det är stenålders. Om tjejen burit kjol (speciellt kort)=hora. Om hon druckit alkohol=hora. Om hon visat någon sorts vänlighet överhuvudtaget mot våldtäktsmannen=hora! För att vinna en våldtäktsrättegång, eller för den delen öht ens få till ett åtal, måste man bokstavligen vara en katolsk nunna. Jag har skrivit så mycket i den här frågan redan, jag orkar inte upprepa mig här ytterligare. Men ett definitivt boktips för alla som inte redan läst den är Katarina Wennstams Flickan och skulden. Jag har aldrig blivit så vansinnig av att läsa en bok. Och så förtvivlad. För jag är ju också ung kvinna, det här är det samhälle jag ska ut i, som jag redan är en del av.. och vad gör jag? Inte ett jäkla skit. Sitter och skriver bittra krönikor och osar svavel utan att någon bryr sig.
Och om jag vore kille skulle jag också känna mig beklämd av hur man ser på våldtäkter. Det är ju tjejens eget ansvar att se till att hon inte blir våldtagen, genom att klä sig rätt, inte umgås ensam med män, aldrig bli av med oskulden, eller dricka sprit. För alla män är ju potentiella våldtäktsmän, män kan inte kontrollera sin sexualitet eftersom den är så stark och allomfattande. Alltså måste vi kvinnor se till att inte väcka den. Men om jag var kille skulle jag känna mig så kränkt av denna bild av mig som okontrollerbar sexmaskin som struntar i om min partner vill ha sex eller inte, så länge jag kan bli tillfredsställd. Inbillar jag mig iaf, eftersom jag är definitiv motståndare till den biologism som påstår att män och kvinnor har olika, typ blå och rosa, gener. Oavsett fysik är vi alla människor, punkt.

För övrigt kommer jag snart att nå den punkt då jag får en medial överdos av schlager, OS och euromusikens allt större revival, att jag går ut på stan och våldtar närmaste kille med uppknäppt skjorta.

2006-02-15T18:38:00.000+01:00

Fortfarande varken tv eller internet en mi casa, vilket medför väldigt intensivt läsande och musiklyssnande. För att nämna några:

Amandine: This is where our hearts collide. Bra, melankoliskt, bittersweet. Och svenskt.
Muchachito Bombo Infierno: Vamos que nos vamos.
Muchachito är en ful kille från en Barcelonaförort. Men han är otrolig på rock "rumbeao".
Rogue Wave: Descend like vultures. Ok, det tog lite tid för att lyssna in mig. Men det är en grym skiva.
Tahiti 80: Fosbury. Bra för matlagning.
White Rose Movement: Allt! Om de inte får svensk distribution är det skandal.
Sparks: Kimono my house. This town aint big enough for both of us!

Och, givetvis, det kan inte sägas för många gånger:
Love of Lesbian: Maniobras de escapismo.Jag tror att det är det absolut bästa spanska popalbum jag hört hittills. Fantastiska texter.

2006-02-13T16:47:00.000+01:00

Två schysta skivor 2005 (bättre sent än aldrig):

Patrick Wolf: Wind in the wires (Tomlab)
Lykantrofen vet att skapa sin myt, och gör det med den äran. Med den här skivan har den unge engelsmannen Patrick Wolf tagit precis den väg jag hoppades från sitt förstlingsverk Lycantrophy (03), som var en lovande men typisk debutplatta i den mån att dess upphovsman inte förmått sig rensa upp bland alla de influenser/ingredienser han så gärna velat inkorporera. Lite av en oslipad diamant, alltså. Men så är inte fallet med denna. Fokus ligger i högre grad på sångernas kärna, man har putsat lite och resultatet är en skiva värd superlativer.
Jag tvekar inför benämningar med koppling till folkmusik, då det snarast för tankarna till tråkhippies som Devendra Banhart. Men sannningen är att skivan vandrar längs denna domäns gränser, kanske mest på grund av dess instrumentering, då Patrick är egenhändigt skolad i de flesta klassiska folkmusikaliska instrumenten. Violiner ackompanjeras av uppklippta synthar och diverse samplingar. I motsats till på Lycantrophy spelar elektroniken här en mer dekorativ roll; grundfundamentet utgörs av de akustiska elementen.
Ett tema är landsbygden, och musiken associerar mycket riktigt till karga engelska kustlandskap. Vi färdas på ödsliga vägar i sällskap med gastar och den skruvade poesi som utgör Patricks texter. Om förra skivan till stor del rörde sig i stadsmiljö, handlar denna om att ta sig därifrån, för att till sist anlända till Land's End, som är det avslutande spåret.
Patrick Wolf har, som den perfektionist han är, spelat alla instrument förutom klarinetten själv, och givetvis också producerat. "Det har alltid varit min avsikt att vara självtillräcklig när det gäller att spela in en skiva", säger han i majnumret av spanska MondoSonoro (http://mondosonoro.com). "Jag är inte intresserad av att dela med mig varken till producenter eller andra musiker, bara av att stänga in mig och rensa mitt system". Och självtillräcklig är han definitivt, Wind in the wires är genomtänkt och väl avvägd utan att för den skull någonsin kännas slätstruken.

Mew: And the glass handed kites (Sony BMG)
Mew har byggt muskler! Sjukt stora Arnold-muskler! Som tur är finns Jonas Bjerres smått bisarra tioåringsröst kvar bland vikterna som en sylvass skalpell. Hur det annars skulle kunna ha låtit kan man tänka sig när man hör J Mascis' inhopp på Why are you looking grave?. Det är mycket tack vare Jonas' röstresurser som Mew klarar balansen.
När senaste alstret Frengers, deras första på storbolag, släpptes 2003, var undertecknad mycket snar att beklaga sig. Frengers marknadsfördes som en "ny het debutplatta", trots att det rörde sig deras tredje i ordningen, och mycket av dess material hade givits ut tidigare, t.ex. på Half the world is watching me (2001). Det kändes mest som ett uppsamlingsheat, inte så kul, men kanske också begripligt med tanke på hur hög lägstanivå de där gamla popdängorna har.
Popdängor, ja. Åter till And the glass handed kites. Man kan med modifikation återfinna dem även här, då bandet har en stark känsla för storslagna arrangemang och smittande melodier. Men det är inte fråga om konventionella vers-refräng-vers-refräng-byggen som klockar in på omkring tre minuter. Snarare bombastiska jätteproduktioner komplett med vansinnig falsettsång. Med tanke på att det genomgående texttemat dessutom är Jonas Bjerres mardrömmar ligger det inte alltför avlägset att vråla "ROCKOPERA!!"
Skivan är en oerhört tight samling sånger, som, utan att för den skull flyta ihop till en grå oidentifierbar substans (typ som när jag lagar mat) utgör en snyggt hopfogad enhet där man inte sticker sig på något efterlämnat glassplitter. Tight, som sagt, och totalt utan sprickor. Och har man tillbringat tio dagars studiotid med att bara försöka hitta rätt gitarrljud är det väl så det ska vara. Men det rör sig inte om någon musikeronani, utan om att bygga vidare på ett redan säreget sound. För det är väl så man får kategorisera dessa danskar; de har hittat sin nisch och mejslar nu vidare ut sitt unikum. Vissa har liknat dem vid Radiohead, en underlig jämförelse, därför var det väldigt skönt (och roande) att höra Bo Madsen imitera Thom Yorkes gnällröst och kalla denna musikpressens heliga ko "fucking awful" i P3s Musikjournalen (051017).
Sammanfattningsvis; Korn-producenter till trots, en fantastisk skiva, köp den. Jonas, Bo, Johan och Silas, fyra långhåriga danskar, förtjänar det sjukt mycket mer än Thom Yorke.

I was thinking about translating it first, but quickly retired. I have now spent an insane amount of time looking up flights to Barcelona, Granada and London. Fuck the Easter! It's so in my way! It seems now that I will leave around the 20th of march for Barcelona, then after I don't know how many days yet, leave Cataluña for Andalusian Granada, maybe spend a week there and then go home and write my thesis. Hooray for that. I had planned to go maybe some week later but then I will end up in the middle of Spanish Semana Santa (the easter week) and the flights are so fucking expensive then.. and I had enough of that last year. The processions are interesting until the point when you have an appointment at the other side of town and there are approximately 3 processions, each consisting of several hundred people, between you and there. And they don't move fast. And every bar is crowded to the last breath. For me, being a withdrawn Scandinavian, it's just too much. Catholics are weird people ;)

I hope I'll get my internet connection soon. And some money wouldn't really hurt. I'm gonna buy records and new glasses.